Historien om hur John Lennon växer upp i ett trasigt hem med en frånvarande pappa och en mamma som inte klarar av att ta hand om honom, utan han får istället växa upp hos sin moster, för att sedan bilda ett av historiens största rockband borde vara intressant. Den borde vara intressant och fascinerande. Men det är den tyvärr inte såsom den berättas i Nowhere boy. Den blir mest ganska långtråkig, man sitter och väntar på att det ska hända något men det gör aldrig det.
Felet ligger inte hos Aaron Taylor-Johnson, som gör ett habilt intryck som en ung John Lennon, utan det har mer att göra med hur den är skriven. Det borde finnas mycket att ta av; John Lennons låt Mother vittnar inte annat om det. Den behandlar hans problematiska relation till sina föräldrar. Men i Nowhere Boy blir det bara ett lätt skrapande på ytan utan att man följar upp hela vägen.
Sedan blir det för mig, som Beatlesfan, ett problem att de inte har med några Beatleslåtar. Jag kan förstå att de vill fokusera på tiden innan Beatles och John Lennons uppväxt, men döp då inte filmen efter en Beatleslåt! Det får ju mig bara att hela filmen sitta och vänta på att få höra den låten. Det är något av en petitess, kanske, men när filmen inte engagerar i övrigt är det allt för lätt att fastna i petitesser jag annars hade haft överseende med.
Betyg: ★★☆☆☆
Danny the Street 