Whiplash (2014)

I bland kan man veta redan i förväg att man kommer att tycka om en film. Känslan är bara rätt, helt enkelt. Det kan bero på flera saker, men i Whiplash fall berodde det i mångt och mycket på den fantastiska trailern som sålde in filmen så extremt bra. Utan att egentligen berätta något om filmen visste jag allt jag behövde veta. Den försatte mig i precis rätt känsla. Att jag dessutom gillar jazz och sportfilmer gör bara att min känsla inför filmen växer.

Men om nu allt talar för att jag kommer gilla filmen, hur kommer det sig då att det dröjt sex månader med att jag ser den? Det är en bra fråga utan något bra svar. Ibland blir det så bara. Men nu har jag alltså sett filmen och (hör och häpna!) jag älskade den!

Både Miles Teller som den aspirerande jazztrummisen och J.K. Simmons som hans, snudd på sadistiske, musiklärare briljerar. Från början till det bitterljuva slutet är det en kamp mellan de två. Eleven kämpar efter sin lärares uppskattning, medan läraren inte skyr några som helst medel för att få vara den som fostrar fram nästa jazzmästare.

Filmen är också väldigt snygg, och det känns verkligen som att man är närvarande i alla scener. Framförallt den sista scenen är otroligt intensiv och klippt på ett sådant sätt att man hamnar i rytm med spelandet (lite av vad jag menar med det går att se i slutet på trailern som jag länkade till ovan).

Det enda som egentligen hindrar det från att slå över till det högsta betyget är att jag tycker att J.K. Simmons ibland känns lite överdriven. Allt som oftast är han på rätt sida om gränsen men han har ett par övertramp. Men förutom det är Whiplash en jättebra film, som jag skulle rekommendera till alla som gillar en bra underdog-historia.

Betyg: ★★★★☆

Annons