The Trip (2010)

Standard
Trip_poster

I The Trip spelar Steve Coogan och Rob Brydon överdrivna versioner av sig själv ute på en kulinarisk resa genom norra England på uppdrag från tidningen The Observer. Steve Coogan skulle egentligen åkt på resan med sin flickvän, men kort innan resans start bestämde de sig för att ta en paus i sitt förhållande.

Det börjar som det ska. The trip är precis så puttrig och smårolig som jag tänkt mig. Men redan efter tio, femton minuter blir det problem. Det börjar klia i fingrarna, har det hänt något intressant på twitter? Finns det kanske någon katt som skojar till det i ett lustigt klipp på youtube? Jag börjar alltså bli uttråkad. Och då har jag dryga 85 minuter kvar av filmen. Oj, oj, oj, det här blir tungt. När eftertexterna väl börjar rulla sitter jag sedan länge med mobilen i högsta hugg, den här filmen var verkligen inte värd min fulla uppmärksamhet.

The Trip sändes från början som en serie av sex stycken halvtimmes avsnitt som sedan klippts ned till den här filmen på 107 minuter. Kanske funkade det bättre som kortare avsnitt utspritt på sex veckor, men för mig känns det som att det hade räckt med ett enda avsnitt på 15 minuter.

The Trip har mängder av problem. Det är inte en bra matfilm, förutom några snabba klipp på uppläggningar och mat som äts är maten förvånansvärt frånvarande från den här matresefilmen. Det är inte heller i slutändan en särskilt rolig film. Den inledande kvarten var som sagt smårolig men sedan hade de tömt skämtbanken, resten var mest upprepningar på samma teman.

Jag förstår verkligen inte vad som är poängen med det här! Vem är filmen till för? Kanske är poängen bara att Steve Coogan och Rob Brydon ska få åka på semester och samtidigt få betalt för det. Frågan är bara varför jag ska titta på just de här männens semestervideor, när det säkerligen skulle blivit lika intressant och roligt om jag fått titta på semestervideor från vilken annan person som helst.

Betyg: ★☆☆☆☆

The Host (2013)

Standard
The_Host

Jorden har blivit invaderad av en ras utomjordingar kallad Själar. De kommer till jorden i individuella kapslar och tar över människokroppar genom att radera det mänskliga medvetandet och ta över människokroppen för sig själv. Melanie (Soarsie Ronan) tillfångatas och får sin kropp övertagen av Själen Vandraren, men Melanie är inte som andra människor utan hon kämpar emot.

Idéen om utomjordingar som tar över människors kroppar är inte ny, den känns till exempel igen från Världsrymden anfaller (1956), och kan vara väldigt effektiv. Känslan av paranoia blir påtaglig eftersom man inte vet som är människa eller utomjording. Tyvärr är det inte något som de var intresserade av att spela på, för i The Host får de kroppar som övertagits av Själar en vita ringar kring pupillerna i ögonen så det är aldrig någon tvekan om en person är utomjording eller inte.

Boken som filmen bygger på är skriven av Stephanie Meyer (författaren bakom Twilight-serien) och det märks. Den är uppbyggd kring ett liknande triangeldrama, en kvinna uppvaktas av två män. Det i sig är inget negativt, men dessvärre är kärleksdramat lika oinspirerande som i Twilight. Det är svårt att bry sig om kärlekstrubblet när man inte bryr sig om några av karaktärerna.

The Host följer även klichén att det skulle vara något speciellt med jorden. Själarna har tagit över ett tiotal planeter tidigare men nu på jorden möter de ett motstånd som de inte mött förut. Människorna har en motståndskraft av sällan skådat slag. Inte särskilt originellt och inte särskilt intressant.

The Host är också alldeles för lång. Den går i ett väldigt sävligt tempo, och tar sig själv på ett väldigt stort allvar, synd bara att jag inte är med på det allvaret utan vill bara att eländet ska ta slut.

Betyg: ★☆☆☆☆

Meet the Fockers (2004)

Standard

Det hörs redan på namnet vad det här är för typ av film. (Deras namn låter som fuckers! Hahaha! Det är ju jätteroligt!). Hela filmen är en lång räcka av dåliga, förutsägbara skämt.

Ben Stiller spelar sonen Focker, med förnamnet Gaylord (höhö, gay), som ska gifta sig och tar med sig sina svärföräldrar hem för att låta dem träffa släkten. När de stela, lite militäriska svärföräldrarna får träffa Gaylords väldigt öppna och frispråkiga föräldrar uppstår alla möjliga tokiga situationer.

Det här är en typisk komedifilm som jag inte klarar av. Skämten är dåliga och faller oftast bara tillbaka på minsta gemensamma nämnaren-skämt. Alltså sex och bajs. Det är inget för mig. De filmer jag tycker är roliga är oftast mer lågmälda och innehåller mer drama, eller är mer surrealistiska. Det här var en riktigt dålig film och verkligen inget för mig.


Betyg: ★☆☆☆☆