Legenden om Tarzan (2016)

Standard

The_Legend_of_Tarzan_poster

Skådespelarinsatserna är överlag bra i Legenden om Tarzan. Så. Då har jag det avklarat.

För förutom det är filmen till stor del en röra. Storyn är alldeles för komplicerad för vad en sån här typ av film behöver. Jag ska ärligt talat säga att jag inte skulle kunna återge exakt vad filmens ondingarnas plan är.
Filmens regi är medelmåttig som bäst. Jag hade hoppats att David Yates skulle kunna ta med sig samma finess som jag tyckte han hade i de senare Harry Potter-filmerna. Men där blev jag alltså besviken. Nu fick jag istället närbilder med vidvinkellins och så många 360 graderssvepningar att jag blev smått yr.
Det här är inte en återberättelse av originalberättelsen om Tarzan. Istället ska det här vara en fortsättning, som visar äventyr som Tarzan har efter han kommer till England. Det är ju OK om man vill göra så, men då förstår jag inte varför man känner sig tvingad att slänga in massa tillbakablickar för att ändå visa hur Tarzan blev Tarzan. Dessa tillbakablickar ger mig inget utan hackar bara upp nutidshistorien. De borde helt enkelt ha gjort sitt val. Antingen låta filmen behandla den ena historien eller den andra. Inte bägge som de försökte.

Inför premiären av Legenden om Tarzan handlade det mesta snacket om Alexander Skarsgårds kropp (se till exempel ”så får du Tarzan-kroppen” i Aftonbladet), och jag måste ändå säga att den hade han lyckats med.

Betyg: ★★☆☆☆

Annonser

John Wick (2014)

Standard

John_Wick_TeaserPoster

John Wick(Keanu Reeves) har gått i pension från sitt jobb som yrkesmördare för han har mött sitt livs kärlek. 5 år senare dör hon i cancer, och som ett sätt att hjälpa John i sorgeprocessen ger hon honom en hundvalp att älska istället. Det tycks hjälpa till viss del, men ganska snart gör sonen till en rysk gangsterboss inbrott för att stjäla Johns coola bil och dödar i processen hundvalpen. John börjar nu jobba sig uppåt i hierarkin för att utkräva hämnd.

Den handling jag beskrivit ovan(minus sista meningen) utspelar sig under filmens första femton minuter, varav den sista meningen är resten av filmen. Det är också det som filmen hyllats för, att det är ”non-stop action”. Jag tycker att det är underhållande till viss del, men det blir också ganska repetitivt att se John gå in i olika rum och snabbt som attan skjuta ihjäl alla skurkar. Det blir för lite variation.

Sen stör jag mig också på den självbild som jag upplever att filmen har. Det känns som att filmen tycker den själv är jättecool. Det blir lite av en våt tonårskillesdröm. John är en bad-ass, som som gör bad-ass grejer, mot folk som förtjänar det. Vilken tonårskille vill inte vara John Wick?

Huvudgangstern spelas av Michael Nyqvist och han både funkar och inte funkar. Jag tycker hans utseende funkar och han ser väldigt hotfull ut. Men, och det här är ett stort MEN, så fort han ska prata engelska och det kommer ut med svensk brytning så faller det pladask! Om han nu inte kan få till den vanliga ryska brytningen som vi oftast får från folk-som-inte-är-ryssar-men-som-spelar-ryssar-i-Hollywood, så förstår jag inte poängen med att han ska vara Ryss över huvud taget. Det blir extra förvirrande när hans son har den brytningen (ibland i alla fall).

Jag kan som sagt förstå att tonåringar gillar John Wick, men att så många kritiker är sålda på den är obegripligt. John Wick är acceptabelt tidsfördriv, men inte mer än så.

Betyg: ★★☆☆☆

Spectre (2015)

Standard

Spectre_poster

Det är lika bra att säga det direkt, James Bond är inte riktigt min grej. Jag såg aldrig på filmerna när jag var liten (jag har vaga minnen av att ha sett Världen räcker inte till (1999), men förutom det så inget), och har ärligt talat alltid tyckt att James Bond som koncept är lite fånigt. Gentlemannaspionen i kostym och med häftiga tekniska prylar som alltid får den snygga tjejen och inte tänker efter två gånger innan han lämnar henne i sängen nästa morgon. Så gammeldags, i brist på annat ord. Men i och med Daniel Craigs intåg som James Bond i Casino Royale (2006) injicerades serien med i alla fall lite vitalitet. Manschauvinismen fanns kvar, men Daniel Craig var i alla fall ”ruffare” än min bild av en stereotyp gentlemannaspion. Det resulterade i en underhållande film (vill jag minnas. Jag har inte sett den sen den gången på bio.) Den följdes sedan av Quantum of Solace (2008) och Skyfall (2012) och nu är det så dags för den avslutande (?) delen i denna tetralogi i och med Spectre. Hur klarar sig då Spectre?

Det är lite upp och ned skulle man kunna säga.

Det finns underhållande scener i Spectre, men de lyckas inte knyta ihop dem på ett tillfredsställande sätt. Många gånger kan jag inte förstå karaktärernas motivation för att göra saker, utan det blir bara nåt de gör för att ta sig till nästa scen.

Spectre har som ambition att försöka knyta ihop Craigs alla filmer till en sammanhängande historia, vilket för mig känns lite krystat. Kanske beror det på att jag inte har de andra filmerna i färskt minne (och har inte ens sett Quantum of Solace…) men det känns inte som att det är en tanke de haft från början, utan att det är en idé från skrivandet av Spectre.

Och nästan det värsta, de slösar bort Christoph Waltz på en dåligt skriven skurk. Waltz styrka är långsamma scener med tryckt stämning (ta t.ex. öppningsscenen i Inglourious Basterds), men i Spectre får han bara vara med i ett fåtal scener och de är inte alls till Waltz styrka. Speciellt när de följer på Javier Bardems Raoul Silva i Skyfall som var en en lysande skurk.

Jag tror att man gillar Spectre om man gillar Bond, men jag skulle hellre rekommendera att lägga 2h30min på någonting bättre.

Betyg: ★★☆☆☆

Och visst var Bondlåten ‘Writing’s on the Wall’ av Sam Mendes hemsk? Inte alls det pampiga, orkestrala som jag förväntar mig av en Bondlåt.

Black Mass (2015)

Standard
Black_Mass_(film)_poster

På pappret finns det en intressant berättelse i Black Mass. Livshistorien om den irländsk-amerikanske gangsterbossen James ‘Whitey’ Bulger, som i utbyte mot information blir lämnad i fred av FBI, och i och med det ostört kan sköta sina skumraskaffärer är kittlande. Att han dessutom i yngre dar var med som försöksperson i ett forskningsprojekt till syfte att undersöka huruvida LSD kunde användas som tankekontolldrog, för att få kortare fängelsestraff på Alcatraz är ju ytterligare en krydda.

Problemet är att man har sett den här typen av berättelse förut, se bara Maffiabröder (1990) eller The Departed (2006), och då mycket bättre gjort.

Ett stort problem med Black Mass är att den inte vet vilket perspektiv den vill ta. Ett tag följer man Whitey Bulgers närmsta män som senare anger honom, ett annat tag hans FBI-kontakt, och sen slutligen också Whitey själv. Filmen hade mått bra av att välja ett perspektiv och sedan hållit sig till det.

Sedan tycker inte jag det är tillräckligt coolt med en gangsterboss som är brutal mot sina fiender för att det ska räcka för att bära en film. I de andra ovan nämnda filmerna kan man i alla fall gotta sig åt ett väldigt snyggt foto. I Black Mass är det OK, men inte mer än så.

Jag har även svårt att förstå hur de bara kan nämna Alcatraz-vistelsen i förbifarten, rent spontant låter det mer spännande än den historia de valde att berätta.

Jag hade hopp om att Johnny Depp skulle vara tillbaka i gammal storform i och med Black Mass, efter de kritikerhatade filmerna han gjort på slutet, men så är det tyvärr inte. Han är inte jättedålig, men han brädas av andra i filmen. Till exempel är Dakota Johnson mycket bra i sin roll som Whiteys fru, speciellt med det begränsade materialet hon hade att jobba med.

Är man sugen på en bra gangsterfilm bör man vända sig nån annanstans (t.ex. de filmer som tidigare nämnts), men som tidsdödare i brist på bättre funkar Black Mass.

Betyg: ★★☆☆☆

The Beaver (2011)

Standard
The_Beaver_Poster

The Beaver tar upp svåra ämnen, och den gör det till och med ganska bra! Hur man handskas med depression hos sig själv eller hos någon i sin närhet samsas tillsammans med sorgen efter att ha förlorat någon i sin närhet. Det kan lätt bli för mycket, men i The Beaver funkar det förvånansvärt bra. Man känner med Walter Black (Mel Gibson) som inte kan sluta vara ledsen, med hans fru (Jodie Foster) som dels vill ha tillbaka sin man och dels snart inte orkar med att både ta hand om deras barn och sin man, med hans äldsta son (Anton Yelchin) som är rädd för alla likheter med sin pappa han kan hitta hos sig själv och man känner med hans yngsta son som inget hellre vill än att få sin glada och spralliga pappa tillbaka.

Att så mycket av filmen funkar gör det så mycket tråkigare att det finns en detalj som nära nog stjälper hela filmen. Den detaljen är en bäver. En bäver i form av en handdocka som Walter pratar genom och använder för att handskas med sin depression. Hela det här delen av historien känns oerhört plojjig och jag förstår inte alls poängen med den. Jag antar att syftet var att få in lite humor i berättelsen, men jag tycker inte att det skulle behövts alls. Nu blir det bara en oerhört svajig stämning i manuset. I en och samma scen kan vi gå från att prata om tunga saker som djupa depressioner till att titta på en man som slåss med en handdocka han själv har på sig. Nä usch, jag får nästan whiplashskada av manusets ryckighet.

Jag får som inget grepp om den här filmen. Vill den vara en komedi, ett drama eller vad? I slutändan blir det en film som har jättestark potential att bli en stark dramafilm om depressioner, men som istället väljer att skämta bort det.

Som sagt, usch.

Betyg: ★★☆☆☆

LFO: The Movie (2013)

Standard
LFO_official_poster

Historier med ensamma (galna?) vetenskapsmän som gör en fantastisk upptäckt och sakta men säkert, mer och mer, börjar utnyttja upptäckten för sin egna vinning är vanliga inom science fiction. Det beror till stor del på att det är ett dilemma som nog de flesta känner till, hur långt är man beredd att böja sin egen moral för sin egen eller andras fördel? Men även om grundidén eller det moraliska dilemmat är något som funkar betyder ju det fortfarande att utförandet måste klaffa. Annars blir det ju bara en bra idé på pappret.

Och det är lite där LFO: The movie hamnar. I grunden en historia om amatörvetenskapmannen Robert Nord som snubblar över några frekvenser som hypnotiserar de som hör den och ganska snart börjar Robert utnyttja den här möjligheten. Som sagt, bara uppskriven så där så låter det intressant, men det är sedan i utförandet som det brister. För att det ska bli riktigt bra måste det sluttande planet skrivas på ett bra sätt. Man måste kunna förstå hur den moraliska gränsen hela tiden kan flyttas fram, det måste vara trovärdigt. I LFO: The Movie är det första han gör att våldta sin granne (något som sedan inte får några konsekvenser), vilket gör det omöjligt att känna några sympatier för huvudpersonen. Filmen blir även för lång för sin egen budget, hela andra akten är Robert som använder sin nya uppfinning och eftersom budgeten är låg har de inte råd att filma på mer än en plats vilket gör att det bara blir en lång upprepning av samma scen; han säger till sina grannar att göra olika saker i hans hus. På så sätt tror jag att LFO: The Movie nog hade gjort sig bättre som en kortfilm på en halvtimme eller så.

Skådespelarinsatserna lämnar också mycket att önska, de känns ofta väldigt amatörmässiga. Om det beror på att de inte är så bra eller om det beror på brister i manus och dialog (för där finns det brister! Vem säger t.ex. på svenska ”Jag måste gå”, när man måste avsluta ett telefonsamtal?) låter jag vara osagt.

Innan jag började skriva den här recensionen hade jag tanken att den ändå hade en del kvalitéer, men allt eftersom den här texten blev längre blev betyget allt lägre. Det stannar i slutändan på en tvåa, men det är verkligen inte långt ifrån det absoluta bottenbetyget.

Betyg: ★★☆☆☆

Nowhere Boy (2009)

Standard
nowhere_boy

Historien om hur John Lennon växer upp i ett trasigt hem med en frånvarande pappa och en mamma som inte klarar av att ta hand om honom, utan han får istället växa upp hos sin moster, för att sedan bilda ett av historiens största rockband borde vara intressant. Den borde vara intressant och fascinerande. Men det är den tyvärr inte såsom den berättas i Nowhere boy. Den blir mest ganska långtråkig, man sitter och väntar på att det ska hända något men det gör aldrig det.
Felet ligger inte hos Aaron Taylor-Johnson, som gör ett habilt intryck som en ung John Lennon, utan det har mer att göra med hur den är skriven. Det borde finnas mycket att ta av; John Lennons låt Mother vittnar inte annat om det. Den behandlar hans problematiska relation till sina föräldrar. Men i Nowhere Boy blir det bara ett lätt skrapande på ytan utan att man följar upp hela vägen.

Sedan blir det för mig, som Beatlesfan, ett problem att de inte har med några Beatleslåtar. Jag kan förstå att de vill fokusera på tiden innan Beatles och John Lennons uppväxt, men döp då inte filmen efter en Beatleslåt! Det får ju mig bara att hela filmen sitta och vänta på att få höra den låten. Det är något av en petitess, kanske, men när filmen inte engagerar i övrigt är det allt för lätt att fastna i petitesser jag annars hade haft överseende med.

Betyg: ★★☆☆☆

Apornas Planet (1968-1973)

Standard

I och med att det i sommar kommer del två i den nya trilogin apfilmer har jag spanat in originalseriens fem filmer.

Var beredd, det kommer att förekomma spoilers i inlägget då jag inte kan prata om de senare filmerna utan att berätta vad som händer i de tidigare.

planetblu-ray6
Fortsätt läs

Guardians of the Galaxy (2014)

Standard
GOTG-poster

Jag har något problem med Marvel Studios och deras filmer. Deras filmer är förvisso oftast ganska snygga, men jag känner inget för karaktärerna och det finns ingen insats i handlingen. Det är aldrig tal om att hjältarna kommer förlora. Och det är inte så att jag tror att Stålmannen inte kommer stå som segrare i slutändan, eller att Läderlappen inte kommer att ta fast Jokern till slut, men det måste ändå kännas som att de kan förlora. Filmerna från Marvel känns för lite som berättelser som måste berättas och mer bara som ett nödvändigt steg på vägen till nästa Avengers-film (den första Avengers-filmen var en av få Marvel-filmer som var lyckad, tycker jag).

Och det är lite av det som är Guardians of the galaxys problem också. Det är en snygg film men jag känner inget för karaktärerna och jag bryr mig egentligen inte vad som händer dem heller.

Men vilka är då karaktärerna och vad handlar filmen om?
Chris Pratt spelar Peter Quill/Star-Lord som blir kidnappad av rymdpirater 1988 som liten pojke. 26 år senare tar han sig fram i galaxen som tjuv, men ute på ett av sina uppdrag stjäl han något som han inte borde som hotar hela galaxen. Han måste då sammarbeta med en brokig skara karaktärer för att rädda galaxen. Det är Gamora (Zoe Saldana) en grönhyad lönnmörderska, Drax the Destroyer (Dave Bautista) en tatuerad krigare ute efter hämd, Rocket (Bradley Cooper) en genmodifierad, talande tvättbjörn, och Groot (Vin Diesel) en fåordig trädliknande varelse.

Det är i denna brokiga skara som mycket av filmens behållning är tänkt att ligga. Det ska vara lustigt att det är en talande tvättbjörn med förkärlek för vapen med. Och att det vandrande, talande trädet bara kan säga ”Jag är Groot.” Eller att den mänskliga karaktärens alla popkulturella referenser är från 80-talets jorden, eftersom han blev kidnappad då (man kan ju fråga sig om han inte borde ha skaffat sig lite nya referenser på de 26 åren då han färdats kring galaxen).

Tycker man det här låter kul kommer man vara väldigt underhållen av filmen, men om man som jag bara är måttligt imponerad av denna ytliga fernissa så finns det inget att greppa tag i under det.

Betyg: ★★☆☆☆

Älska mig igen (2012)

Standard
The_Vow

Leo, spelad av Channing Tatum, och Paige, Rachel McAdams, är lyckligt gifta när de är med om en bilolycka. Paige får svåra hjärnskador som gör att hon tappar alla minnen de senaste åren, inkluderat alla minnen med Leo och om deras äktenskap. Paige är fortfarande Leos livs kärlek, men Leo är en främling för Paige. Leo måste nu göra allt i sin makt för att få tillbaka sin kärlek.

Det finnas både bra och dåliga saker med den här filmen. Den är bra på att visa Leos frustration över att hans fru inte kommer ihåg honom, och även Paiges förvirring och rädsla över att inte minnas något. Över huvud taget tycker jag kemin mellan de båda huvudkaraktärerna funkar, de känns verkligen som ett par.
Det som är mindre bra är tempot i filmen. Den blir för utdragen och långsam. Ska man göra en långsam film måste innehållet vara intressantare.

Sen blir det också väl sliskigt emellanåt. Allt i deras förhållande framställs så perfekt, de har alla dessa små ritualer som ska kännas gulliga och romantiska men som känns lite fejk. Ingens förhållande är så perfekt. Förhållanden är en blandning av perfekt och mindre perfekt. Det är det som gör dem speciella.

Allt som allt var det en OK film, som dessvärre var för lång för sitt eget bästa.

Betyg: ★★☆☆☆