Midnatt i Paris (2011)

Standard

Gil (Owen Wilson) är en förvisso framgångsrik men ack så kreativt ostimulerad manusförfattare. Han kämpar med att försöka få fason på sin första roman för att kunna slå sig fri från sitt välbetalda men tråkiga dagjobb. På semester tillsammans med sin fästmö i Paris upptäcker han en portal som varje midnatt tar honom tillbaka till 1920-talet, den tid som han ser tillbaka på med ett rosaaktigt skimmer i blicken.

Jag har fått för mig att Woody Allen ska göra filmer som inte är för mig, vilket är konstigt eftersom jag inte kan säga någon film av honom jag sett som jag direkt ogillat. Så är heller inte fallet med Midnatt i Paris, snarare tvärtom. Jag älskade den!

Till att börja med gör Owen Wilson en oerhört sympatisk och lättgillad huvudkaraktär i nostalgikern Gil som längtar bakåt. Det skulle lätt kunna bli för mycket, och han skulle kunna framstå som otacksam som inte kan vara glad för det liv han redan har, men det slår aldrig över åt det hållet för mig. Kanske beror det på att alla hans motkaraktärer, från hans konservativa svärföräldrar till hans fästmös besserwissriga kompis, i nutiden är så pass irriterande att jag bara hamnar än mer på Gils sida.

Det är också väldigt underhållande och mysigt i scenerna som utspelar sig på 20-talet och det är roligt att se Gil interagera med alla dessa kända författare och konstnärer, speciellt Adrian Brody som Salvador Dalí sticker ut.

Överlag satt alla roller som en smäck, möjligen är Corey Stoll och balanserar på en hårfin gräns mot det lite stolpiga i sin Ernest Hemingway, men det är mest för att nämna något negativt. Det kan ju också vara så att Hemingway betedde sig på det viset, det har jag noll och ingen koll på.

Jag nämnde mysigt ovan, och det är ett ganska bra ord att beskriva Midnatt i Paris: mysigt. Det är en film att bara gosa ner sig i soffan med och jag kände mig glad inombords efter att ha tittat på den.

Inför att jag skulle skriva den här texten hade jag en tanke om ett näst högsta betyg, men ju mer jag har tänkt på den under skrivprocessen så märker jag att jag inte har något att klaga på och då kan det inte bli annat än fullpott!

Betyg: ★★★★★

The Beaver (2011)

Standard
The_Beaver_Poster

The Beaver tar upp svåra ämnen, och den gör det till och med ganska bra! Hur man handskas med depression hos sig själv eller hos någon i sin närhet samsas tillsammans med sorgen efter att ha förlorat någon i sin närhet. Det kan lätt bli för mycket, men i The Beaver funkar det förvånansvärt bra. Man känner med Walter Black (Mel Gibson) som inte kan sluta vara ledsen, med hans fru (Jodie Foster) som dels vill ha tillbaka sin man och dels snart inte orkar med att både ta hand om deras barn och sin man, med hans äldsta son (Anton Yelchin) som är rädd för alla likheter med sin pappa han kan hitta hos sig själv och man känner med hans yngsta son som inget hellre vill än att få sin glada och spralliga pappa tillbaka.

Att så mycket av filmen funkar gör det så mycket tråkigare att det finns en detalj som nära nog stjälper hela filmen. Den detaljen är en bäver. En bäver i form av en handdocka som Walter pratar genom och använder för att handskas med sin depression. Hela det här delen av historien känns oerhört plojjig och jag förstår inte alls poängen med den. Jag antar att syftet var att få in lite humor i berättelsen, men jag tycker inte att det skulle behövts alls. Nu blir det bara en oerhört svajig stämning i manuset. I en och samma scen kan vi gå från att prata om tunga saker som djupa depressioner till att titta på en man som slåss med en handdocka han själv har på sig. Nä usch, jag får nästan whiplashskada av manusets ryckighet.

Jag får som inget grepp om den här filmen. Vill den vara en komedi, ett drama eller vad? I slutändan blir det en film som har jättestark potential att bli en stark dramafilm om depressioner, men som istället väljer att skämta bort det.

Som sagt, usch.

Betyg: ★★☆☆☆

Take Shelter (2011)

Standard
Take_Shelter

Jag hade hört mycket om Take Shelter innan jag såg den, vilket gjorde att jag hade lite av en pepp på den. Det kan ju lätt vara en dålig grej, för man kan så lätt bli besviken om filmen går någon annan väg än den man tänkt. Men så var det verkligen inte här! Oj, så bra Take Shelter var!

Handlingen är en modern tappning av den klassiska Noa-berättelsen, fast åt det mer realistiska hållet. Michael Shannon spelar Curtis, en familjeman som börjar få apokalyptiska drömmar så han bestämmer sig för att bygga en stormkällare. Detta skapar slitningar med hans fru, hans arbetskamrater, och samhället i allmänhet.

Take Shelter är väldigt snyggt uppbyggd. Den har ett långsamt tempo som en del kanske tycker är tråkigt, men för mig är det bara underbart. Man blir inte skriven på näsan med någonting. Vi tittare får hela tiden undra tillsammans med Curtis, är han galen eller är jordens undergång på väg?

Slitningarna mellan Curtis och hans fru Samantha (Jessica Chastain) är också väldigt trovärdiga. Man förstår att han lider och man förstår att hon lider för att han lider. Filmen visar (kan jag tänka mig) hur det är att leva med någon som långsamt sjunker djupare ned i galenskapen (eller gör han?).

Take Shelter är en film som dröjer sig kvar hos en, den kommer upp i mina tankar gång efter gång, och då kan det inte bli annat än ett högt betyg!

Betyg: ★★★★☆