Don Jon (2013)

Standard
Don_Jon_Poster

Don Jon leker med motsättningarna mellan någon som får sin bild av sex och samlevnad genom att konsumera kopiösa mängder porr (Joseph Gordon-Levitt) och någon som får sin bild av förhållanden och förälskelser genom en lika stor mängd romantiska filmer (Scarlett Johansson). Delvis funkar det rätt så bra, det är lite småroligt med deras olika föreställningar om hur förhållanden ska, eller inte ska, vara, men delvis blir det för stereotypiskt. Det märks att det här är Gordon-Levitts första egna film, för ibland målar han med lite väl bred pensel. Killar är si och tjejer är så, funkar bara till en viss gräns.

Julianne Moores karaktär är den enda med lite djup, men hon är tyvärr alldeles för underanvänd. Hon används i princip bara för att få Gordon-Levitts karaktär till hans karaktärsbåges slut, men hon är den intressantaste karaktären i filmen och det skulle vara roligare att få följa henne mer också.

Don Jon är inte en dålig film, men inte heller så jättebra. Den skvalpar fram i mellanmjölksland, det enda som gör att berättelsen står ut lite från många andra romantiska komedier är att den har porr i en sådan framträdande roll. Det är inte en film som jag kommer komma ihåg särskilt men jag tycker det kan finnas potential i Gordon-Levitts framtida filmskapande.

Betyg: ★★★☆☆

(Vad var egentligen grejen med Jons systers ständiga stirrande ner i sin mobil filmen igenom? Ville filmen med det säga att alla har vi vårt egna beroende. För Jon var det porr, och för Jons syster var det mobilen. Om så var fallet, var det inte så bra gjort, det blev mest bara konstigt.)

Annonser

LFO: The Movie (2013)

Standard
LFO_official_poster

Historier med ensamma (galna?) vetenskapsmän som gör en fantastisk upptäckt och sakta men säkert, mer och mer, börjar utnyttja upptäckten för sin egna vinning är vanliga inom science fiction. Det beror till stor del på att det är ett dilemma som nog de flesta känner till, hur långt är man beredd att böja sin egen moral för sin egen eller andras fördel? Men även om grundidén eller det moraliska dilemmat är något som funkar betyder ju det fortfarande att utförandet måste klaffa. Annars blir det ju bara en bra idé på pappret.

Och det är lite där LFO: The movie hamnar. I grunden en historia om amatörvetenskapmannen Robert Nord som snubblar över några frekvenser som hypnotiserar de som hör den och ganska snart börjar Robert utnyttja den här möjligheten. Som sagt, bara uppskriven så där så låter det intressant, men det är sedan i utförandet som det brister. För att det ska bli riktigt bra måste det sluttande planet skrivas på ett bra sätt. Man måste kunna förstå hur den moraliska gränsen hela tiden kan flyttas fram, det måste vara trovärdigt. I LFO: The Movie är det första han gör att våldta sin granne (något som sedan inte får några konsekvenser), vilket gör det omöjligt att känna några sympatier för huvudpersonen. Filmen blir även för lång för sin egen budget, hela andra akten är Robert som använder sin nya uppfinning och eftersom budgeten är låg har de inte råd att filma på mer än en plats vilket gör att det bara blir en lång upprepning av samma scen; han säger till sina grannar att göra olika saker i hans hus. På så sätt tror jag att LFO: The Movie nog hade gjort sig bättre som en kortfilm på en halvtimme eller så.

Skådespelarinsatserna lämnar också mycket att önska, de känns ofta väldigt amatörmässiga. Om det beror på att de inte är så bra eller om det beror på brister i manus och dialog (för där finns det brister! Vem säger t.ex. på svenska ”Jag måste gå”, när man måste avsluta ett telefonsamtal?) låter jag vara osagt.

Innan jag började skriva den här recensionen hade jag tanken att den ändå hade en del kvalitéer, men allt eftersom den här texten blev längre blev betyget allt lägre. Det stannar i slutändan på en tvåa, men det är verkligen inte långt ifrån det absoluta bottenbetyget.

Betyg: ★★☆☆☆

Ida (2013)

Standard
Ida_poster

Det är 60-tal i Folkrepubliken Polen och föräldralösa Anna ska avlägga sina nunnelöften, men innan hon får göra det måste hon besöka sin moster som hon aldrig har träffat. Väl framme hos sin moster får hon veta att hon inte alls heter Anna utan Ida Lebenstein och är judinna. Dessutom mördades hennes föräldrar under Andra världskriget. De bestämmer sig för tillsammans försöka leta reda på Annas föräldrars grav.

Ida är inte en film för de stora massorna. Den är filmad i svartvitt och i 4:3-format, dessutom är den väldigt långsam och det händer inte så mycket. Men för mig funkade den bra, för även om det inte händer så mycket så är det en väldigt snygg film. Och bristen på extern action kompenseras av intern sådan. Både Anna och hennes moster genomgår stora inre förändringar som de båda skådespelerskorna porträtterar suveränt, speciellt Agata Trzebuchowska som spelar Anna.

Ida behandlar en komplicerad del av Polens förflutna med både förföljelse av judar under Andra världskriget och även förföljelse av polska motståndsrörelsen under det Sovjetiska styret efter kriget. Det här är en del av historien som jag måste erkänna att jag inte alls har särskilt bra koll på, så det var även intressant att få veta lite mer om det.

I slutändan blir den kanske lite väl långsam, men det är fortfarande än bra film, och något som jag skulle rekommendera till alla som vill se en lite annorlunda film.
Betyg: ★★★☆☆

Under the skin (2013)

Standard
Under_the_Skin_poster

Som mycken filmtittare möts man ofta av oförståelse från sin omgivning. Hur kan man lägga så mycket tid på att se på film? Finns det inte vettigare saker att ägna den tiden? Men om de hade fått en lika stark upplevelse som jag ibland får när jag ser på film hade deras frågande blickar bytts mot förstående sådana. För det är till viss del de upplevelserna man letar efter. De där som kommer en film av hundra, eller kanske ännu mer sällan. De där då man inte kan slita blicken från TVn och blir okontaktbar för omgivningen. Då man blir totalt uppslukad av filmen och inget utanför filmen existerar.

En sådan film var Under the skin för mig. Filmen började och med ens var jag ett med filmen, gränsen där filmen slutade och jag började suddades ut. Jag var ett med Scarlett. Tillsammans åker vi runt i Skottland och förför män. Tillsammans tar vi dem till ett ödehus där golvet slukar dem. Vad är det vi gör? Och varför? Det är mindre viktigt. Vi har ett uppdrag och vi följer det.

Och så, plötsligt, är filmen slut och jag är tillbaka i soffan och undrar vad som hänt. Sakta återvänder jag till min egen kropp, och jag blir jag igen. Filmen är kvar i mitt medvetande länge och jag ägnar mycket tanke åt den.

Är Under the skin verkligen en sådan bra film? Det kan jag inte riktigt svara på. Jag kan inte tillförlitligt separera filmen från upplevelsen. Det jag i alla fall kan säga är att upplevelsen i sig var fantastisk!

Kommer jag någonsin våga se om Under the skin? På ett sätt vill jag uppleva det här igen, men samtidigt vill jag inte riskera att besudla den här perfekta filmupplevelsen. Kanske får det stanna vid minnet av den här upplevelsen.

Det säkraste är kanske att jaga vidare efter nästa perfekta upplevelse. Kanske kommer den imorgon eller om ett år. Det är inget som går att veta men Jakten är igång!

Betyg: ★★★★★

The Wake (2013-2014)

Standard
3071423-wake

Havet är läskigt. Det är stort, djupt, och vad som finns i det vet vi till stor del inte. Det är lätt att tänka att vi som människor har full koll. Det har vi inte. Mindre än 5% av havet har utforskats. Det är en sjukt liten siffra!

Och till råga på det kan vi inte överleva i det heller. Att vara i havet blir lite som att vara i rymden. Ingen kan höra dig skrika och man behöver ha en dräkt på sig för att överleva.

Det är i det här som The Wake tar avstamp i. Marinbiologen Dr. Lee Archer anlitas av USA:s inrikessäkerhetsdepartement för att tillsammans med ett udda gäng karaktärer undersöka något som hittats på havsbotten (vad som hittas ges en ledtråd om på framsidan till första numret, som kan ses i bilden till detta inlägget). Väl framme i basen långt under havsytan börjar konstiga saker hända och snart är de fast där och måste kämpa för sin överlevnad.

Från filmvärlden kan The Wake liknas dels med The Abyss (1989) (såklart), men också med Alien (1979) med sin brokiga skara karaktärer som blir fast i ett begränsat utrymme med något hemskt och okänt. Och på samma sätt som i dessa filmer byggs det här upp en undergångsstämning. Något kommer att gå fel, man vet inte vad och när men det kommer att hända.

Sean Murphys tecknarstil funkar jättebra för berättelsen. Han har en lite spretig stil, med tunna linjer och mycket detaljer. Och tillsammans med Matt Hollingsworths matta färgläggande passar det perfekt till känslan av hopplöshet som Scott Snyder målar upp i The Wake.

The Wake Scott Snyder issue 1_c

Serien består av tio delar, och halvvägs in tar serien en dramatisk vändning och vi kastas 200 år in i en postapokalyptisk framtid för den andra delen.

Den andra delen är något av en besvikelse, men det är mest för att den första är så otroligt stark.

Överlag är The Wake en av de bästa serierna jag läst på senare år och jag rekommenderar den till alla som gillar skräck, postapokalyps eller bara en bra historia!

Betyg: ★★★★☆

The Place Beyond the Pines (2013)

Standard
The_Place_Beyond_the_Pines

The place beyond the pines är en film som flyttar fokus ett antal gånger. Det börjar med Luke Glanton (Ryan Gosling) som jobbar som motorcykelstuntförare för ett kringresande nöjesfält. I en av städerna han besöker får han reda på att hans ex fött deras gemensamma son. Han bestämmer sig för att stanna i staden och börjar snart råna banker för att kunna försörja sin son. Fokus flyttas sedan till Avery Cross (Bradley Cooper) som jobbar som polis i staden och är med på utryckning för ett av bankrånen. Och efter att ha följt honom ett tag flyttas det till deras söner.

Jag gillar upplägget på filmen, med de tre separata berättelserna som har sina beröringspunkter och man ser hur händelser i en historia påverkar händelseförloppet i en annan. Ett sådant här upplägg funkar ju bara om alla berättelserna håller, och det tycker jag att de gör här. Den första med Ryan Gosling är den starkaste, men de andra är inte långt efter.

The place beyond the pines är en långsam men mycket vacker film och har en historia som verkligen greppade tag i mig. Det är en film där fädernas misstag påverkar sönerna. Och inte på ett positivt sätt.

Betyg: ★★★★☆

Trivia: filmen heter som den heter för att den utspelar sig i staden Schenectady, vars namn kommer ifrån ett mohawkskt ord som på engelska kan översättas till ”place beyond the pine plains”.

The Host (2013)

Standard
The_Host

Jorden har blivit invaderad av en ras utomjordingar kallad Själar. De kommer till jorden i individuella kapslar och tar över människokroppar genom att radera det mänskliga medvetandet och ta över människokroppen för sig själv. Melanie (Soarsie Ronan) tillfångatas och får sin kropp övertagen av Själen Vandraren, men Melanie är inte som andra människor utan hon kämpar emot.

Idéen om utomjordingar som tar över människors kroppar är inte ny, den känns till exempel igen från Världsrymden anfaller (1956), och kan vara väldigt effektiv. Känslan av paranoia blir påtaglig eftersom man inte vet som är människa eller utomjording. Tyvärr är det inte något som de var intresserade av att spela på, för i The Host får de kroppar som övertagits av Själar en vita ringar kring pupillerna i ögonen så det är aldrig någon tvekan om en person är utomjording eller inte.

Boken som filmen bygger på är skriven av Stephanie Meyer (författaren bakom Twilight-serien) och det märks. Den är uppbyggd kring ett liknande triangeldrama, en kvinna uppvaktas av två män. Det i sig är inget negativt, men dessvärre är kärleksdramat lika oinspirerande som i Twilight. Det är svårt att bry sig om kärlekstrubblet när man inte bryr sig om några av karaktärerna.

The Host följer även klichén att det skulle vara något speciellt med jorden. Själarna har tagit över ett tiotal planeter tidigare men nu på jorden möter de ett motstånd som de inte mött förut. Människorna har en motståndskraft av sällan skådat slag. Inte särskilt originellt och inte särskilt intressant.

The Host är också alldeles för lång. Den går i ett väldigt sävligt tempo, och tar sig själv på ett väldigt stort allvar, synd bara att jag inte är med på det allvaret utan vill bara att eländet ska ta slut.

Betyg: ★☆☆☆☆

Top of the Lake (2013)

Standard
top_of_the_lake

Top of the lake börjar med att tolvåriga Tui försöker begå självmord i en sjö. Efter att hon räddas så upptäcker polisen att hon är gravid i femte månaden. Hon är förståeligt chockad och när Robin (Elisabeth Moss) försöker prata med henne vill hon inte berätta vad som hänt. Hon får åka hem till sin familj men rymmer sedan hemifrån och gömmer sig i skogarna kring det lilla samhället. Det är nu en kamp mot klockan för att hitta henne innan någonting händer med henne. När utredningen fortskrider uppdagas fler och fler mörka hemligheter i det lilla Nya Zeeländska samhället.

Naturen på Nya Zeeland är så klart mycket vacker, men den är också mycket ödslig, vilket passar en sådan här serie. De höga bergen, de skogsklädda dalarna, och de djupa sjöarna kan dölja många hemligheter.

Det är överlag ett upplägg som påminner om Twin Peaks; ett litet samhälle med vacker natur och massa hemligheter. Men där Twin Peaks har ett brett persongalleri, där alla är intressanta, så haltar Top of the Lake lite. Vissa av trådarna är inte lika intressanta. I Twin Peaks står också brottsutredningen i absolut centrum, medan den i Top of the Lake hamnar lite i skymundan. Sedan är ju en skillnad, så klart, att Twin Peaks har övernaturliga inslag medan Top of the Lake inte har det.

Trots sina brister är det en fängslande historia om ett vidrigt samhälle där kvinnor utnyttjas och polisen tittar åt andra hållet.
Och jag kan inte ha varit allt för besviken för jag såg alla avsnitt i sträck på en dag.

Betyg: ★★★☆☆

Snabba Cash – Livet Deluxe (2013)

Standard
imageSnabba cash – livet deluxe är den avslutande delen i Snabba cash-trilogin.

I filmen berättas tre historier parallellt. I den första lever JW i landsflykt och letar efter sin syster, i den andra planerar Jorge den sista stora stöten och i den tredje infiltreras den serbiska maffian av en polisaspirant.

De här tre historierna ska sedan flätas ihop och med den andra och tredje tycker jag det funkar bra, men den första känns mest som ditklistrad bara för att få till en slags avslutning på JWs historia. Troligen har Joel Kinnaman blivit för poppis i Hollywood så det här lilla var det enda som han hade tid med.

Fortsätt läs

Känn Ingen Sorg (2013)

Standard

Att skriva ett filmmanus efter Håkan Hellströms texter låter som en dålig idé, men dessbättre funkar det riktigt bra! Känn ingen sorg är en av de bättre svenska filmerna jag sett på ett tag. Filmer om band eller musiker brukar lätt bli lite ointressanta och ha en liknade uppbyggnad. Det börjar när de är unga och sen följer man dem till nån avgörande spelning.

Här har manusförfattaren till Känn ingen sorg varit smartare och lite mer orginell. Hon har låtit sig inspireras av ett antal av Håkans texter och sedan skrivit manuset utifrån karaktärerna i låtarna.

Fortsätt läs