John Wick (2014)

Standard

John_Wick_TeaserPoster

John Wick(Keanu Reeves) har gått i pension från sitt jobb som yrkesmördare för han har mött sitt livs kärlek. 5 år senare dör hon i cancer, och som ett sätt att hjälpa John i sorgeprocessen ger hon honom en hundvalp att älska istället. Det tycks hjälpa till viss del, men ganska snart gör sonen till en rysk gangsterboss inbrott för att stjäla Johns coola bil och dödar i processen hundvalpen. John börjar nu jobba sig uppåt i hierarkin för att utkräva hämnd.

Den handling jag beskrivit ovan(minus sista meningen) utspelar sig under filmens första femton minuter, varav den sista meningen är resten av filmen. Det är också det som filmen hyllats för, att det är ”non-stop action”. Jag tycker att det är underhållande till viss del, men det blir också ganska repetitivt att se John gå in i olika rum och snabbt som attan skjuta ihjäl alla skurkar. Det blir för lite variation.

Sen stör jag mig också på den självbild som jag upplever att filmen har. Det känns som att filmen tycker den själv är jättecool. Det blir lite av en våt tonårskillesdröm. John är en bad-ass, som som gör bad-ass grejer, mot folk som förtjänar det. Vilken tonårskille vill inte vara John Wick?

Huvudgangstern spelas av Michael Nyqvist och han både funkar och inte funkar. Jag tycker hans utseende funkar och han ser väldigt hotfull ut. Men, och det här är ett stort MEN, så fort han ska prata engelska och det kommer ut med svensk brytning så faller det pladask! Om han nu inte kan få till den vanliga ryska brytningen som vi oftast får från folk-som-inte-är-ryssar-men-som-spelar-ryssar-i-Hollywood, så förstår jag inte poängen med att han ska vara Ryss över huvud taget. Det blir extra förvirrande när hans son har den brytningen (ibland i alla fall).

Jag kan som sagt förstå att tonåringar gillar John Wick, men att så många kritiker är sålda på den är obegripligt. John Wick är acceptabelt tidsfördriv, men inte mer än så.

Betyg: ★★☆☆☆

Annonser

Whiplash (2014)

Standard
Whiplah_poster

I bland kan man veta redan i förväg att man kommer att tycka om en film. Känslan är bara rätt, helt enkelt. Det kan bero på flera saker, men i Whiplash fall berodde det i mångt och mycket på den fantastiska trailern som sålde in filmen så extremt bra. Utan att egentligen berätta något om filmen visste jag allt jag behövde veta. Den försatte mig i precis rätt känsla. Att jag dessutom gillar jazz och sportfilmer gör bara att min känsla inför filmen växer.

Men om nu allt talar för att jag kommer gilla filmen, hur kommer det sig då att det dröjt sex månader med att jag ser den? Det är en bra fråga utan något bra svar. Ibland blir det så bara. Men nu har jag alltså sett filmen och (hör och häpna!) jag älskade den!

Både Miles Teller som den aspirerande jazztrummisen och J.K. Simmons som hans, snudd på sadistiske, musiklärare briljerar. Från början till det bitterljuva slutet är det en kamp mellan de två. Eleven kämpar efter sin lärares uppskattning, medan läraren inte skyr några som helst medel för att få vara den som fostrar fram nästa jazzmästare.

Filmen är också väldigt snygg, och det känns verkligen som att man är närvarande i alla scener. Framförallt den sista scenen är otroligt intensiv och klippt på ett sådant sätt att man hamnar i rytm med spelandet (lite av vad jag menar med det går att se i slutet på trailern som jag länkade till ovan).

Det enda som egentligen hindrar det från att slå över till det högsta betyget är att jag tycker att J.K. Simmons ibland känns lite överdriven. Allt som oftast är han på rätt sida om gränsen men han har ett par övertramp. Men förutom det är Whiplash en jättebra film, som jag skulle rekommendera till alla som gillar en bra underdog-historia.

Betyg: ★★★★☆

Turist (2014)

Standard
small_original

Turist är en bra film, missförstå mig inte nu. Den är bra, men allt detta prat om en ”uppgörelse med manlighetsnormen” och Östlunds önskan att ”boosta skilsmässostatistiken” står mig upp i halsen när jag nu till slut slår mig ner för att se på filmen. Och den är som sagt bra, med snyggt foto och välspelade karaktärer, men jag kan inte låta bli att tänka:jaha? Var det här allt?
För efter alla dessa stora ord som blivit slängda kring filmen av recensenter och regissören krävs något mer än normkritik 1A och fina naturbilder.
Det känns lite som att manuset skrivits av en person som precis har kommit på att det inte är så jämställt mellan könen. För den typen av dilemman som uppstår i Turist är verkligen det första man kommer på när man börjar fundera i de banorna. Den starke mannen som plötsligt inte är så stark. Vill man göra en normkritisk film finns det mycket intressantare frågor än så att ta tag i.

Sedan var det ett litet problem för mig att jag inte sympatiserade med egentligen någon av karaktärerna. Jag tyckte snarare att de alla var lite osmakliga.

Men som sagt, allt som allt var det en bra film, trots allt gnäll i texten. Det är så mycket lättare att gnälla än att hylla.

Betyg: ★★★☆☆

Välspelade karaktärer förresten. Det är det, men med ett undantag (återigen med gnället), en scen när manliga huvudrollen storgråter och jag nästan måste plocka fram skämskudden för att det är så taffligt spelat. Puh, jag var bara tvungen att få ur mig det.

The Imitation Game (2014)

Standard
Imitation_Game

Jag känner mig kluven inför The Imitation Game. Å ena sidan var jag underhållen under filmens gång, men å andra sidan tycker jag det är problematiskt att göra en film om en verklig händelse och samtidigt ändra så mycket i den. Jag förstår att det är en spelfilm och om jag vill se den ”sanna” historien kan jag istället se en dokumentärfilm, men jag tycker ändå att filmer om historiska händelser bör i största möjliga mån hålla sig så nära sanningen som möjligt. Och det gör inte The Imitation Game (se bara filmens Wikipedia-artikel.)

I övrigt är det en ganska kompetent film, även om den känner sig tvungen att berätta tre historier samtidigt (varav en är fullständigt påhittad), från tre olika tidpunkter i Turings liv, vilket gör det lite rörigt. Från början fattade jag inte ens att en av dem utspelade sig efter krigets slut.

Filmen har även ett lite konstigt anslag. Den börjar med en berättarröst av Turing som säger nåt i stil med ”Are you paying attention? Good. If you’re not listening carefully, you will miss things.” Det får det att låta som att filmen kommer vara svår att förstå eller som att den är ett mysterium som The Prestige, eller liknande. Men så var det inte alls utan den var väldigt lätt att förstå, så jag förstår inte riktigt vad som är poängen med det citatet.

Sen blir det som så ofta med filmer baserade på verkliga händelser, att de känner ett behov av att ha en dramatiskt avgörande scen. En scen som vänder allt. Ungefär som scenen i Pollock när han plötsligt kommer på det nya revolutionerande sättet att måla, eller i Walk the Line när Johnny Cash spelar upp sin egenkomponerande låt för första gången. En sådan scen finns också i The Imitation Game. Nu har inte jag så bra koll, det kanske var som det visades i filmerna som det gick till. Men de känns så skrivna, för verkligheten har sällan de här dramaturgiskt tydliga ögonblicken. För våra liv är ju sällan uttänkta efter en tydlig treaktsstruktur.

The Imitation Game är som sagt inte en dålig film. Den är snarare en väldigt underhållande film men den har sina brister.

Betyg: ★★★☆☆

Interstellar (2014)

Standard
Interstellar_film_poster

En jord på väg mot undergång, ett nyupptäckt maskhål, ett rymdskepp med uppdraget att hitta en ny beboelig planet och en kvarlämnad dotter. Det är grundförutsättningarna för Christopher Nolans rymdfilm Interstellar. För många årets främsta emotsedda filmpremiär, men levde den upp till förväntningarna?

Till viss del skulle mitt svar vara. Det är en väldigt snygg film och jag är underhållen, men den bjuder inte på några nya koncept. Allt vi får se i Interstellar är sådant som vi sett tidigare i andra science fictionfilmer (om än kanske inte med samma påkostade effekter, men i alla fall.)

Den innehåller också en del störande moment som drar ned betyget; ”lustigkurrar” i form av robotar, kvinnliga vetenskapsmän som reduceras till en typiskt känslodrypande kvinna, väldigt klichéartade handlingsvändningar, o.s.v.
Sedan kan jag tycka att Nolans filmer alltid är lite känslokalla. Det tekniska är på topp men försöken att få mig engagerad på ett känslomässigt plan fallerar. Så är det också med Interstellar, jag har svårt att känna något för karaktärerna (undantaget är Jessica Chastain som briljerar i sin roll som den kvarlämnade dottern.)

Det är som sagt ingen dålig film, utan mer bara en lagom underhållande bioupplevelse som jag inte direkt känner någon lockelse att se igen.

Betyg: ★★★☆☆

En fysikers tillägg
För mig som fysiker var en stor del av lockelsen med filmen att det i förväg pratades mycket om att den teoretiska fysikern Kip Thorne bistod med idéer och den vetenskapliga konsultationen för filmen. Vad gjorde det här för filmen då? I stora drag har det fått till följd att de flesta koncepten i grunden har korrekta teorier, medan det för filmtittandets skull spelar mindre roll.
Som exempel kan nämnas en av de första planeterna de landar på som befinner sig i en snäv bana runt ett gigantiskt svart hål. Normalt sett, för ett statiskt svart hål, skulle det inte finnas en stabil bana så nära utan planeten skulle slitits sönder av gravitationskrafterna. Däremot så finns det stabila banor för roterande svarta hål, så i en snabb replik sägs det i filmen att det svarta hålet roterar. Det här är inget som bryr de flesta biotittare, eftersom de flesta inte har en intuitiv känsla för vad lösningarna till Einsteins ekvationer innebär, men det gör att filmen håller för alla som i efterhand diskuterar alla möjliga och omöjliga aspekter av filmen.

Så avslutningsvis, visst är det roligt att man bryr sig om att göra sin film så överensstämmande med verkligheten som möjligt fast för mig gör det nog till eller från för filmens faktiska underhållningsvärde.

Guardians of the Galaxy (2014)

Standard
GOTG-poster

Jag har något problem med Marvel Studios och deras filmer. Deras filmer är förvisso oftast ganska snygga, men jag känner inget för karaktärerna och det finns ingen insats i handlingen. Det är aldrig tal om att hjältarna kommer förlora. Och det är inte så att jag tror att Stålmannen inte kommer stå som segrare i slutändan, eller att Läderlappen inte kommer att ta fast Jokern till slut, men det måste ändå kännas som att de kan förlora. Filmerna från Marvel känns för lite som berättelser som måste berättas och mer bara som ett nödvändigt steg på vägen till nästa Avengers-film (den första Avengers-filmen var en av få Marvel-filmer som var lyckad, tycker jag).

Och det är lite av det som är Guardians of the galaxys problem också. Det är en snygg film men jag känner inget för karaktärerna och jag bryr mig egentligen inte vad som händer dem heller.

Men vilka är då karaktärerna och vad handlar filmen om?
Chris Pratt spelar Peter Quill/Star-Lord som blir kidnappad av rymdpirater 1988 som liten pojke. 26 år senare tar han sig fram i galaxen som tjuv, men ute på ett av sina uppdrag stjäl han något som han inte borde som hotar hela galaxen. Han måste då sammarbeta med en brokig skara karaktärer för att rädda galaxen. Det är Gamora (Zoe Saldana) en grönhyad lönnmörderska, Drax the Destroyer (Dave Bautista) en tatuerad krigare ute efter hämd, Rocket (Bradley Cooper) en genmodifierad, talande tvättbjörn, och Groot (Vin Diesel) en fåordig trädliknande varelse.

Det är i denna brokiga skara som mycket av filmens behållning är tänkt att ligga. Det ska vara lustigt att det är en talande tvättbjörn med förkärlek för vapen med. Och att det vandrande, talande trädet bara kan säga ”Jag är Groot.” Eller att den mänskliga karaktärens alla popkulturella referenser är från 80-talets jorden, eftersom han blev kidnappad då (man kan ju fråga sig om han inte borde ha skaffat sig lite nya referenser på de 26 åren då han färdats kring galaxen).

Tycker man det här låter kul kommer man vara väldigt underhållen av filmen, men om man som jag bara är måttligt imponerad av denna ytliga fernissa så finns det inget att greppa tag i under det.

Betyg: ★★☆☆☆

Edge of Tomorrow (2014)

Standard

Edge_of_Tomorrow_Poster

Att se på bio kan vara väldigt frustrerande. Man betalar dyra slantar för att se en film som sen kanske visar sig vara en riktig nitlott. Så har många biobesök varit för mig på senaste tiden. Det har varit många tvåor, och det är ju inget man vill lägga pengar på.

Då är det så skönt att gå på en film som Edge of Tomorrow som har det mesta. En Tom Cruise i toppform, en cool filmidé och bra action.

För mig är Tom Cruise en skådespelare som sällan gör några snedsteg (han må vara hur loco som helst i verkliga livet) i sina filmval. Ser man en Tom Cruise-film så vet man vad man får. Kvicka one-liners, ett bländade leende och ett lyckligt slut. Och vissa gånger är det bara precis vad man vill ha på bio!

Fortsätt läs