Making a Murderer (2015)

Standard
Making_A_Murderer_Title

Med omtalade serier som podcasten Serial och dokumentärsserien The Jinx har True Crime verkligen varit på frammarsch de senaste åren. De har fått folk världen över att diskutera rättsväsende och kriminalfall och om det verkligen betyder att man är skyldig bara för att man döms för ett brott.

Nu är det så dags för Netflix att släppa sin egen True Crime-dokumentärserie Making a Murderer, som behandlar fallet om Steven Avery som 1985 döms för ett våldtäktsförsök men som 2003, efter 18 år i fängelse, bevisas oskyldig efter nya DNA-bevis. Det är en serie på tio avsnitt, och all handling beskriven ovan avhandlas i första avsnittet, men serien känns ändå inte utdragen utan alla avsnitt känns vettiga. Det finns alltså mycket saker att gräva fram när man väl skrapar på ytan på fallet. Det här var en serie som fick mig att bara sitta och gapa, det går inte att förstå alla vändningar som serien tar eller hur arg man kan bli. När jag väl började titta kunde jag inte slita mig utan jag såg allting under ett dygn. Det är alltså tio timmar. På ett dygn. Så fast var jag i den.

Det här är en bra komplementserie till The Jinx. Som jag läste någonstans; The Jinx är en serie om vad som händer när rika människor hamnar i klammeri med rättvisan, och Making a Murderer vad som händer när fattiga människor gör det.

Gillade ni The Jinx kommer ni gilla Making a Murderer. Se bara till att ni har mycket ledig tid innan ni börjar titta, det finns en risk att ni fastnar.

Betyg: ★★★★★

Black Mass (2015)

Standard
Black_Mass_(film)_poster

På pappret finns det en intressant berättelse i Black Mass. Livshistorien om den irländsk-amerikanske gangsterbossen James ‘Whitey’ Bulger, som i utbyte mot information blir lämnad i fred av FBI, och i och med det ostört kan sköta sina skumraskaffärer är kittlande. Att han dessutom i yngre dar var med som försöksperson i ett forskningsprojekt till syfte att undersöka huruvida LSD kunde användas som tankekontolldrog, för att få kortare fängelsestraff på Alcatraz är ju ytterligare en krydda.

Problemet är att man har sett den här typen av berättelse förut, se bara Maffiabröder (1990) eller The Departed (2006), och då mycket bättre gjort.

Ett stort problem med Black Mass är att den inte vet vilket perspektiv den vill ta. Ett tag följer man Whitey Bulgers närmsta män som senare anger honom, ett annat tag hans FBI-kontakt, och sen slutligen också Whitey själv. Filmen hade mått bra av att välja ett perspektiv och sedan hållit sig till det.

Sedan tycker inte jag det är tillräckligt coolt med en gangsterboss som är brutal mot sina fiender för att det ska räcka för att bära en film. I de andra ovan nämnda filmerna kan man i alla fall gotta sig åt ett väldigt snyggt foto. I Black Mass är det OK, men inte mer än så.

Jag har även svårt att förstå hur de bara kan nämna Alcatraz-vistelsen i förbifarten, rent spontant låter det mer spännande än den historia de valde att berätta.

Jag hade hopp om att Johnny Depp skulle vara tillbaka i gammal storform i och med Black Mass, efter de kritikerhatade filmerna han gjort på slutet, men så är det tyvärr inte. Han är inte jättedålig, men han brädas av andra i filmen. Till exempel är Dakota Johnson mycket bra i sin roll som Whiteys fru, speciellt med det begränsade materialet hon hade att jobba med.

Är man sugen på en bra gangsterfilm bör man vända sig nån annanstans (t.ex. de filmer som tidigare nämnts), men som tidsdödare i brist på bättre funkar Black Mass.

Betyg: ★★☆☆☆

Insidan ut (2015)

Standard
Inside_Out_(2015_film)_poster

Riley är en flicka som bor i Minnesota och trivs med sitt liv. Hon har sina vänner och sin hockey. Vad mer kan man begära? Men så en dag bestämmer sig hennes föräldrar för att de ska flytta till San Fransisco. Ny stad, ny skola, och nya vänner. Rileys känslor är i kaos, och hon blir deprimerad.

Det är en intressant premiss till en barnfilm, och ett perspektiv man inte får se så ofta. Det hade räckt för mig, jag skulle gärna se en tecknad film som behandlar ett seriöst ämne utan att känna sig tvungen att skämta hela tiden. Men nu är det här en Pixarfilm, så nu tillkommer en till dimension till filmen. I Rileys huvud (och i alla andras också) bor manifestationer av hennes fem grundkänslor, Glädje, Vemod, Ilska, Rädsla, och Avsky. Det är de som styr över Rileys känslor genom att trycka på knappar på en kontrollpanel. Det är här inne, i Rileys huvud, som huvudintrigen i filmen tar plats. Glädje och Vemod tappar nämligen bort sig i Rileys undermedvetna och det är upp till de andra tre grundkänslorna att ta hand om Rileys känslor medan Glädje och Vemod kämpar för att ta sig tillbaka till kontrollrummet.

Insidan ut är en rolig film och jag skrattade gott ett flertal gånger i biomörkret, men jag kan inte komma ifrån att känna att Pixar har gjort det väl lätt för sig. Om de nu vill göra en film om en tjej som är ledsen och deppig, varför inte hålla sig till det? Varför tvunget införa mekanismen med manifestationerna av hennes känslor och kontrollpanelen? Det är verkligen att göra det lätt för sig att förklara någons depression med att små figurer har klantat sig i hennes huvud och gått vilse.

Sen kändes det också som att de som skrivit filmen haft en brainstorming-session och kommit på massa lustiga små liknelser om hur hjärnan fungerar, men att de inte haft hjärta att sen sålla i idélådan utan tagit med allt.

Men allt som allt är Insidan ut ändå en underhållande film som både vuxna och barn kommer gilla. Den visning jag gick på var sent på kvällen och den var proppfull med gapflabbande vuxisar, så i den målgruppen verkar den gå hem i alla fall.

Betyg: ★★★☆☆

Ex Machina (2015)

Standard
Ex Machina film poster by Source (WP:NFCC#4). Licensed under Fair use via Wikipedia - http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ex_Machina_film_poster.png#/media/File:Ex_Machina_film_poster.png

Caleb (Domhnall Gleeson) vinner en veckas semester i sin chefs lyxhus som ligger avskiljt mitt i ett naturreservat. Väl där visar det sig att hans chef Nathan (Oscar Isaac) inte enbart har semesterplaner för Caleb, utan vill också att han ska utföra ett Turingtest på roboten Ava (Alicia Vikander) som han uppfunnit.

Det tar mindre än tio minuter av filmen innan Caleb är framme i huset, och sedan utspelar sig resten av filmen i det. Det gör att mer fokus kan läggas på interaktionerna mellan karaktärerna. Då det är så få karaktärer med (totalt fyra olika i huset) krävs det att skådespelarna känns trovärdiga i sina roller och så är det verkligen här. Jag gillar speciellt Oscar Isaac i sin roll som den excentriske, superintelligente chefen men varken Alicia Vikander eller Domhnall Gleeson ligger speciellt långt efter.

Det är uppfriskande med en science fictionfilm där vetenskapspratet inte känns specialskrivet för biopubliken, utan när Caleb och hans chef diskuterar experimentet så känns det verkligen som att två datorprogrammerare skulle kunna prata så med varandra. Det är annars något som lätt tar mig ur filmupplevelsen (Se Maskhålsscenen i Interstellar.), men så var det inte i Ex Machina.

Det är en ständig obehaglig känsla i luften genom hela filmen. Vad vill Nathan egentligen? Vad vet han som inte vi vet? Och vad vill Ava? På väg mot svaren på dessa frågor bjuds vi på ett antal överraskningar.

Att ta ett tema som lätt skulle kunna kännas gammalt och skaka liv i det är inte en lätt uppgift, men Alex Garland har gjort det med bravur!

Betyg: ★★★★☆

The Jinx (2015)

Standard
The Jinx (miniseries) POSTER by Source. Licensed under Fair use via Wikipedia - http://en.wikipedia.org/wiki/File:The_Jinx_(miniseries)_POSTER.jpg#/media/File:The_Jinx_(miniseries)_POSTER.jpg

The Jinx är en dokumentärserie om Robert Durst och de mordfall som hänt i hans närhet. Är det bara en olycklig slump, eller har han något med dem att göra?

The Jinx berättas på ett intressant sätt; det blandas gamla nyhetsinslag, polisfilmer från förhör, nya intervjuer och återskapade scener. Det gör att man hela tiden sitter som på nålar och inte vet vad som väntar. Att det dessutom bara rör sig om en miniserie om sex avsnitt gör att tempot hålls uppe ända fram till slutet. Slutet för övrigt. Slutet var ett av de mer chockerande jag sett på senare tid. Speciellt eftersom det rör sig om en dokumentärserie.

Jag tror att det kan ha varit till fördel att jag inte hade någon koll på historien i förväg, då blev överraskningarna desto fler. Hade jag varit mer insatt (såsom jag säkert varit om jag bott i USA, då Robert Durst förehavanden varit förstasidesnyheter) hade inte alla turer i affären varit lika chockerande.

Så något mer ska jag inte skriva. The Jinx är serie som är bäst att se utan för mycket vetskap om historien. Bara se den.

Betyg: ★★★★☆

Sången som används i introt var väldigt stämningsfull och satte sig på hjärnan direkt. Låten var Fresh Blood av Eels. Den finns på Spotify.