Ghostbusters (2016)

Standard

Ghostbusters_2016_film_poster

Så var den så slutligen här. Denna kontroversiella film. Som upprörde så många redan när den bara var på ryktesstadiet. Som arméer av ”kränkta” människor kände sig tvingade att ge en etta i betyg på IMDB (innan den ens haft premiär), vilket i sin tur föranledde en motreaktion av folk som gav den en tia. Detta internetuppror hävdades inte ha något att göra med att den nya versionen Ghostbusters skulle ha fyra kvinnor i huvudrollerna, utan bara (BARA!!) bero på att man var less på remakes av klassiska filmer (konstigt nog har inte alla de drösvis andra remakes:en med manliga huvudrollsinnehavare fått samma kraftiga proteststormar, men det kanske bara är en slump. Vad vet jag.).

Nu är den alltså här. Och vad tycker jag då? Den är godkänd. Varken mer eller mindre. En del skämt går hem, medan andra inte gör det. Den ligger i nivå av Paul Feigs andra filmer skulle jag säga. Det som verkligen funkar är samspelet mellan Ghostbustarna, och i den här typen av filmen är det det absolut viktigaste. Det är bara tråkigt att filmen själv ska överskuggas av allt det töntiga förspelet.

Betyg: ★★★☆☆

Kollektivet (2016)

Standard
The_CommuneErik får ärva ett gigantiskt hus. Istället för att behålla huset för sig själv, vilket skulle vara för dyrt, så bildar han och hans familj ett kollektiv tillsammans med en samling brokiga karaktärer.

Det är svårt att inte ha förutfattade meningar när man ska se en film av Thomas Vinterberg. I alla fall inte när man som jag av honom tidigare har sett Festen (1998) och Jakten (2012). Det är två filmer som fullkomligt dryper av ångest. När jag samtidigt får en känsla av ångest även av trailern till Kollektivet så förväntar jag mig så klart något liknande från den. Men så är den inte alls. Visst finns det en del scener som är lite jobbiga, men det finns samtidigt andra scener som lättar upp stämningen hela tiden.
Jag tror att jag hade förväntat mig en dansk variant av Lukas Moodyssons Tillsammans (även om jag villigt ska erkänna att det nog är åtminstone tio år sedan jag såg den), som jag minns som mycket mer ångestfylld.

Det finns mycket gott att säga om Kollektivet. Den är välspelad och välregisserad, men det är samtidigt inte en film som jag kommer att bära med mig i tankarna flera dagar som hans tidigare filmer.

Förutfattade meningar är vanskligt, för samtidigt som Kollektivet är en bra film, kan jag inte undgå att bli lite besviken på den.

Betyg: ★★★☆☆

Några från filmbloggskollektivet Filmspanarna har också skrivit om filmen.

Jojjenito har liknande tankar som jag, Fiffi är betydligt mer begeistrad, medan Sofia ligger någonstans mitt emellan (även om betyget blev samma som mitt).

The nice guys (2016)

Standard

The_Nice_Guys_poster

The nice guys är en typisk ”buddy cop”-film i venerna av Dödligt vapen, Bad boys, eller varför inte 21 jump street. Huvudpersonerna, spelade av Russel Crowe och Ryan Gosling, är visserligen inte poliser, men väl privatspanare. De blir anlitade för att hitta en försvunnen flicka, och ju längre sökandet pågår desto mer börjar de inse att de snubblat över en konspiration.

Jag har motstridiga känslor inför The nice guys. Å ena sidan är den ganska rolig (framför allt Ryan Gosling är lysande) och även snygg, men å andra sidan kan jag samtidigt inte förstå varför konspirationen ska ha med porrbranschen att göra. Filmen har ingenting att säga om själva den branschen, utan det känns snarast som att den utspelar sig där för att det ska finnas en anledning att det är nakna kvinnor lite här och där. Hur hade filmen blivit sämre om alla hade haft kläder på sig? Jag kanske låter väldigt präktig, men jag förstår verkligen inte poängen.

The nice guys är lätt tittning med många skratt som snabbt är förbi, men som lämnar en lite fadd eftersmak. Men det braiga lyckas ändå hålla uppe betyget till ett stabilt mitt-i-skalan-betyg.

Betyg: ★★★☆☆

Blondie (2012)

Standard

blondie

Syskon återvänder till sitt barndomshem för att fira en förälder som fyller jämt. Väl där börjar snart gamla oförätter och bråk bubbla upp till ytan, och den glada stämningen byts snart ut mot en mer konfliktfylld sådan.

Känns grundberättelsen i Blondie igen? Det är för att den återfinns i det så mycket bättre mästerverket Festen(1998). Med en så kapad grundhandling måste man komma med någonting nytt för att filmen ska lyfta. Det gör tyvärr inte Blondie.
Den puttrar på i stadigt tempo, och sen är den slut.

Det är svårt med sådana här medelfilmer. Det finns inte så mycket att säga om dem.
Blondie är en habil film, men den lyfter aldrig till mer än så. Det jag kommer ta med mig är fotot, som är väldigt snyggt, och Marie Göranzon, som verkligen sopar banan med de andra vad gäller skådespel.

Betyg: ★★★☆☆

Studie i brott (1958)

Standard

I en kritikernas omröstning 2012 hamnade Studie i brott i toppen över historiens bästa filmer, så det är svårt att inte ha högt ställda förväntningar (speciellt när jag gillade Fönstret åt gården så mycket) inför en sådan film. Nu efter att ha sett måste jag ställa mig lite frågande till vad som egentligen kritikerna tycker är filmens storhet. Visst att den är snygg och att svindeleffekterna är effektiva, men bästa filmen någonsin? Knappast.

Dessutom skiftar filmen riktning rejält halvvägs in, vilket för mig medför att all spänning som byggts upp pyser ut. Detta gör, såklart, att under andra halvan av filmen dalar mitt intresse sakta men säkert.

I slutändan är det ändå en helt OK film, men den kunde varit så mycket mer om den bara hållit nivån från första halvan!

Betyg: ★★★☆☆

Turist (2014)

Standard
small_original

Turist är en bra film, missförstå mig inte nu. Den är bra, men allt detta prat om en ”uppgörelse med manlighetsnormen” och Östlunds önskan att ”boosta skilsmässostatistiken” står mig upp i halsen när jag nu till slut slår mig ner för att se på filmen. Och den är som sagt bra, med snyggt foto och välspelade karaktärer, men jag kan inte låta bli att tänka:jaha? Var det här allt?
För efter alla dessa stora ord som blivit slängda kring filmen av recensenter och regissören krävs något mer än normkritik 1A och fina naturbilder.
Det känns lite som att manuset skrivits av en person som precis har kommit på att det inte är så jämställt mellan könen. För den typen av dilemman som uppstår i Turist är verkligen det första man kommer på när man börjar fundera i de banorna. Den starke mannen som plötsligt inte är så stark. Vill man göra en normkritisk film finns det mycket intressantare frågor än så att ta tag i.

Sedan var det ett litet problem för mig att jag inte sympatiserade med egentligen någon av karaktärerna. Jag tyckte snarare att de alla var lite osmakliga.

Men som sagt, allt som allt var det en bra film, trots allt gnäll i texten. Det är så mycket lättare att gnälla än att hylla.

Betyg: ★★★☆☆

Välspelade karaktärer förresten. Det är det, men med ett undantag (återigen med gnället), en scen när manliga huvudrollen storgråter och jag nästan måste plocka fram skämskudden för att det är så taffligt spelat. Puh, jag var bara tvungen att få ur mig det.

Don Jon (2013)

Standard
Don_Jon_Poster

Don Jon leker med motsättningarna mellan någon som får sin bild av sex och samlevnad genom att konsumera kopiösa mängder porr (Joseph Gordon-Levitt) och någon som får sin bild av förhållanden och förälskelser genom en lika stor mängd romantiska filmer (Scarlett Johansson). Delvis funkar det rätt så bra, det är lite småroligt med deras olika föreställningar om hur förhållanden ska, eller inte ska, vara, men delvis blir det för stereotypiskt. Det märks att det här är Gordon-Levitts första egna film, för ibland målar han med lite väl bred pensel. Killar är si och tjejer är så, funkar bara till en viss gräns.

Julianne Moores karaktär är den enda med lite djup, men hon är tyvärr alldeles för underanvänd. Hon används i princip bara för att få Gordon-Levitts karaktär till hans karaktärsbåges slut, men hon är den intressantaste karaktären i filmen och det skulle vara roligare att få följa henne mer också.

Don Jon är inte en dålig film, men inte heller så jättebra. Den skvalpar fram i mellanmjölksland, det enda som gör att berättelsen står ut lite från många andra romantiska komedier är att den har porr i en sådan framträdande roll. Det är inte en film som jag kommer komma ihåg särskilt men jag tycker det kan finnas potential i Gordon-Levitts framtida filmskapande.

Betyg: ★★★☆☆

(Vad var egentligen grejen med Jons systers ständiga stirrande ner i sin mobil filmen igenom? Ville filmen med det säga att alla har vi vårt egna beroende. För Jon var det porr, och för Jons syster var det mobilen. Om så var fallet, var det inte så bra gjort, det blev mest bara konstigt.)

The Imitation Game (2014)

Standard
Imitation_Game

Jag känner mig kluven inför The Imitation Game. Å ena sidan var jag underhållen under filmens gång, men å andra sidan tycker jag det är problematiskt att göra en film om en verklig händelse och samtidigt ändra så mycket i den. Jag förstår att det är en spelfilm och om jag vill se den ”sanna” historien kan jag istället se en dokumentärfilm, men jag tycker ändå att filmer om historiska händelser bör i största möjliga mån hålla sig så nära sanningen som möjligt. Och det gör inte The Imitation Game (se bara filmens Wikipedia-artikel.)

I övrigt är det en ganska kompetent film, även om den känner sig tvungen att berätta tre historier samtidigt (varav en är fullständigt påhittad), från tre olika tidpunkter i Turings liv, vilket gör det lite rörigt. Från början fattade jag inte ens att en av dem utspelade sig efter krigets slut.

Filmen har även ett lite konstigt anslag. Den börjar med en berättarröst av Turing som säger nåt i stil med ”Are you paying attention? Good. If you’re not listening carefully, you will miss things.” Det får det att låta som att filmen kommer vara svår att förstå eller som att den är ett mysterium som The Prestige, eller liknande. Men så var det inte alls utan den var väldigt lätt att förstå, så jag förstår inte riktigt vad som är poängen med det citatet.

Sen blir det som så ofta med filmer baserade på verkliga händelser, att de känner ett behov av att ha en dramatiskt avgörande scen. En scen som vänder allt. Ungefär som scenen i Pollock när han plötsligt kommer på det nya revolutionerande sättet att måla, eller i Walk the Line när Johnny Cash spelar upp sin egenkomponerande låt för första gången. En sådan scen finns också i The Imitation Game. Nu har inte jag så bra koll, det kanske var som det visades i filmerna som det gick till. Men de känns så skrivna, för verkligheten har sällan de här dramaturgiskt tydliga ögonblicken. För våra liv är ju sällan uttänkta efter en tydlig treaktsstruktur.

The Imitation Game är som sagt inte en dålig film. Den är snarare en väldigt underhållande film men den har sina brister.

Betyg: ★★★☆☆

Ida (2013)

Standard
Ida_poster

Det är 60-tal i Folkrepubliken Polen och föräldralösa Anna ska avlägga sina nunnelöften, men innan hon får göra det måste hon besöka sin moster som hon aldrig har träffat. Väl framme hos sin moster får hon veta att hon inte alls heter Anna utan Ida Lebenstein och är judinna. Dessutom mördades hennes föräldrar under Andra världskriget. De bestämmer sig för tillsammans försöka leta reda på Annas föräldrars grav.

Ida är inte en film för de stora massorna. Den är filmad i svartvitt och i 4:3-format, dessutom är den väldigt långsam och det händer inte så mycket. Men för mig funkade den bra, för även om det inte händer så mycket så är det en väldigt snygg film. Och bristen på extern action kompenseras av intern sådan. Både Anna och hennes moster genomgår stora inre förändringar som de båda skådespelerskorna porträtterar suveränt, speciellt Agata Trzebuchowska som spelar Anna.

Ida behandlar en komplicerad del av Polens förflutna med både förföljelse av judar under Andra världskriget och även förföljelse av polska motståndsrörelsen under det Sovjetiska styret efter kriget. Det här är en del av historien som jag måste erkänna att jag inte alls har särskilt bra koll på, så det var även intressant att få veta lite mer om det.

I slutändan blir den kanske lite väl långsam, men det är fortfarande än bra film, och något som jag skulle rekommendera till alla som vill se en lite annorlunda film.
Betyg: ★★★☆☆

Dödsexpressen (1972)

Standard
horror_express_poster

En forskare har hittat en nedfrusen förhistorisk människa i Manchuriet och ska ta med den tillbaka till Europa på den transsibiriska järnvägen. Varthän det barkar sedan säger sig själv med tanke på vad filmen heter.

Är man bara beredd på att det här är en B-film så är de halvkassa effekterna inte ett problem utan snarare en del av en skön känsla. Det är ju lite det som är grejen med en B-film, att effekterna är sisådär och att replikerna känns stolpiga.

Replikerna må bitvis vara stolpiga men det gör inget när de levereras av de två huvudrollsinnehavarna som spelas av Christopher Lee och Peter Cushing och de briljerar verkligen. Det märks verkligen att de spelat mot varandra i liknande filmer förut. Alla scener när de får spela mot varandra lyfter över de andra.

Allt som allt så är det en småtrevlig film som inte försöker vara förmer än vad den är.

Betyg: ★★★☆☆