The Staircase (2004)

Standard
the_staircase

Tidigare i höstas fastnade jag för podcasten Serial. Det är en podcast som avsnitt för avsnitt behandlar alla möjliga vinklar kring ett gammalt mordfall. Från början var jag helt fast och var helt inne i fallet, men allt efter avsnitten kom ut svalnade min entusiasm och även kvalitén på avsnitten. Det blev mer och mer spekulationer och diskussioner kring rykten och sedan slutade allt med något av ett antiklimax.
I en diskussion kring Serial var det någon som nämnde dokumentärserien The Staircase som att vara i en helt annan liga än Serial. Då jag blivit lite besviken på Serial, men samtidigt var inne lite på ett true crime-spår (finns det måhända något bättre namn på den subgenren?), kändes det som att det kunde vara en bra matchning.

2001 ringer Michael Peterson till räddningstjänsten, han har hittat sin fru blodig och döende i botten av trappan i deras gemensamma hus. Snart så vänds misstankarna mot Michael själv. Är det kanske så att det är han själv som mördat sin fru för att sedan få det att se ut som en olycka? Han grips och åtalas senare för mord. The Staircase följer hela åtalet från start till att en dom faller.

Alla de som hävdade att The Staircase var bättre än Serial hade så rätt! Det här är en serie som verkligen håller hela vägen från start till mål. Trots att det handlar om åtta avsnitt på vardera 45 minuter så går det inte att slita sig, jag själv tryckte alla avsnitt på två intensiva dagar. Man pendlar ständigt, ibland tycker man sig veta att han självklart är skyldig för att i nästkommande avsnitt vara lika säker på att han är oskyldig.

Men det är inte bara en dokumentärserie om ett brott och en dom, utan det är också en inblick i en familjs dynamik och inbördes relationer. Hur påverkas en familj av att pappan åtalas för ett sådant här hemskt brott? Sedan är det dessutom en intressant inblick i det Amerikanska rättssystemet och nackdelar som kan finnas med det.

Alla som på något sätt är intresserad av true crime, eller bara är sugna på en fängslande berättelse, borde titta på The Staircase!

Betyg: ★★★★☆

Blue Valentine (2010)

Standard
Blue_Valentine_film

Dean och Cindy är ett par som en gång i tiden var förälskade, men som förhållandet nu har övergått i slentrian för. De grälar mycket och blir sedan sams igen, för minnet finns kvar om hur förhållandet en gång var.

I filmen klipps det fram och tillbaka mellan dessa bägge epoker; den första förälskelsen och de nuvarande grälen. Det här blir väldigt effektfullt, för lika mycket som man älskar Dean och Cindys i deras förhållandes första trevande små steg, hatar man dem för hur de tar varandra för givet och sårar varandra i förhållandets fria fall.

Det som gör nästan allt i en sådan här film är hur trovärdigt paret är och i det här fallet tror jag inte det kunde gått att få ett bättre par. Ryan Gosling och Michelle Williams har precis den kemin som behövs. Man ser gnistorna flyga mellan dem när romansen precis tar fart och man ser deras smärta över förhållandets senare problem.

Jag tror inte jag ska orda så mycket mer om den här filmen. Det här är en film att uppleva, att smärtas över, men även att älska.

Betyg: ★★★★☆

Det här är den andra filmen av Derek Cianfrance som jag ser och bägge har varit utomordentligt bra så det är med spänd förväntan jag väntar på vad han ska hitta på härnäst!

The Wake (2013-2014)

Standard
3071423-wake

Havet är läskigt. Det är stort, djupt, och vad som finns i det vet vi till stor del inte. Det är lätt att tänka att vi som människor har full koll. Det har vi inte. Mindre än 5% av havet har utforskats. Det är en sjukt liten siffra!

Och till råga på det kan vi inte överleva i det heller. Att vara i havet blir lite som att vara i rymden. Ingen kan höra dig skrika och man behöver ha en dräkt på sig för att överleva.

Det är i det här som The Wake tar avstamp i. Marinbiologen Dr. Lee Archer anlitas av USA:s inrikessäkerhetsdepartement för att tillsammans med ett udda gäng karaktärer undersöka något som hittats på havsbotten (vad som hittas ges en ledtråd om på framsidan till första numret, som kan ses i bilden till detta inlägget). Väl framme i basen långt under havsytan börjar konstiga saker hända och snart är de fast där och måste kämpa för sin överlevnad.

Från filmvärlden kan The Wake liknas dels med The Abyss (1989) (såklart), men också med Alien (1979) med sin brokiga skara karaktärer som blir fast i ett begränsat utrymme med något hemskt och okänt. Och på samma sätt som i dessa filmer byggs det här upp en undergångsstämning. Något kommer att gå fel, man vet inte vad och när men det kommer att hända.

Sean Murphys tecknarstil funkar jättebra för berättelsen. Han har en lite spretig stil, med tunna linjer och mycket detaljer. Och tillsammans med Matt Hollingsworths matta färgläggande passar det perfekt till känslan av hopplöshet som Scott Snyder målar upp i The Wake.

The Wake Scott Snyder issue 1_c

Serien består av tio delar, och halvvägs in tar serien en dramatisk vändning och vi kastas 200 år in i en postapokalyptisk framtid för den andra delen.

Den andra delen är något av en besvikelse, men det är mest för att den första är så otroligt stark.

Överlag är The Wake en av de bästa serierna jag läst på senare år och jag rekommenderar den till alla som gillar skräck, postapokalyps eller bara en bra historia!

Betyg: ★★★★☆

Pulp fiction (1994)

Standard
Pulp_Fiction_cover

En av fördelarna med att vara ute och resa nuförtiden i dagens Netflix-samhälle, är att man i andra länder får ett nytt utbud på Netflix. Så i går valde jag att se om Pulp fiction för vilken gång i ordningen vet jag inte.

På Netflix beskrevs handlingen så här: En yrkesmördare som älskar hamburgare och hans filosofiska partner, en drogpåverkad gangsterbrud och en sliten boxare sammanstrålar i det här komiska kriminaldramat. Jag vet inte om jag tycker det är en särskilt bra beskrivning men filmen som sådan håller i alla fall fortfarande måttet. Dialogen är kvick och klippningen är effektiv.

Det var ett kärt återseende av en gammal goding, och jag tror nog att jag kommer få tillfälle att återse den igen!

Betyg: ★★★★☆

Apornas Planet (1968-1973)

Standard

I och med att det i sommar kommer del två i den nya trilogin apfilmer har jag spanat in originalseriens fem filmer.

Var beredd, det kommer att förekomma spoilers i inlägget då jag inte kan prata om de senare filmerna utan att berätta vad som händer i de tidigare.

planetblu-ray6
Fortsätt läsa

The Place Beyond the Pines (2013)

Standard
The_Place_Beyond_the_Pines

The place beyond the pines är en film som flyttar fokus ett antal gånger. Det börjar med Luke Glanton (Ryan Gosling) som jobbar som motorcykelstuntförare för ett kringresande nöjesfält. I en av städerna han besöker får han reda på att hans ex fött deras gemensamma son. Han bestämmer sig för att stanna i staden och börjar snart råna banker för att kunna försörja sin son. Fokus flyttas sedan till Avery Cross (Bradley Cooper) som jobbar som polis i staden och är med på utryckning för ett av bankrånen. Och efter att ha följt honom ett tag flyttas det till deras söner.

Jag gillar upplägget på filmen, med de tre separata berättelserna som har sina beröringspunkter och man ser hur händelser i en historia påverkar händelseförloppet i en annan. Ett sådant här upplägg funkar ju bara om alla berättelserna håller, och det tycker jag att de gör här. Den första med Ryan Gosling är den starkaste, men de andra är inte långt efter.

The place beyond the pines är en långsam men mycket vacker film och har en historia som verkligen greppade tag i mig. Det är en film där fädernas misstag påverkar sönerna. Och inte på ett positivt sätt.

Betyg: ★★★★☆

Trivia: filmen heter som den heter för att den utspelar sig i staden Schenectady, vars namn kommer ifrån ett mohawkskt ord som på engelska kan översättas till ”place beyond the pine plains”.

Take Shelter (2011)

Standard
Take_Shelter

Jag hade hört mycket om Take Shelter innan jag såg den, vilket gjorde att jag hade lite av en pepp på den. Det kan ju lätt vara en dålig grej, för man kan så lätt bli besviken om filmen går någon annan väg än den man tänkt. Men så var det verkligen inte här! Oj, så bra Take Shelter var!

Handlingen är en modern tappning av den klassiska Noa-berättelsen, fast åt det mer realistiska hållet. Michael Shannon spelar Curtis, en familjeman som börjar få apokalyptiska drömmar så han bestämmer sig för att bygga en stormkällare. Detta skapar slitningar med hans fru, hans arbetskamrater, och samhället i allmänhet.

Take Shelter är väldigt snyggt uppbyggd. Den har ett långsamt tempo som en del kanske tycker är tråkigt, men för mig är det bara underbart. Man blir inte skriven på näsan med någonting. Vi tittare får hela tiden undra tillsammans med Curtis, är han galen eller är jordens undergång på väg?

Slitningarna mellan Curtis och hans fru Samantha (Jessica Chastain) är också väldigt trovärdiga. Man förstår att han lider och man förstår att hon lider för att han lider. Filmen visar (kan jag tänka mig) hur det är att leva med någon som långsamt sjunker djupare ned i galenskapen (eller gör han?).

Take Shelter är en film som dröjer sig kvar hos en, den kommer upp i mina tankar gång efter gång, och då kan det inte bli annat än ett högt betyg!

Betyg: ★★★★☆

Edge of Tomorrow (2014)

Standard

Edge_of_Tomorrow_Poster

Att se på bio kan vara väldigt frustrerande. Man betalar dyra slantar för att se en film som sen kanske visar sig vara en riktig nitlott. Så har många biobesök varit för mig på senaste tiden. Det har varit många tvåor, och det är ju inget man vill lägga pengar på.

Då är det så skönt att gå på en film som Edge of Tomorrow som har det mesta. En Tom Cruise i toppform, en cool filmidé och bra action.

För mig är Tom Cruise en skådespelare som sällan gör några snedsteg (han må vara hur loco som helst i verkliga livet) i sina filmval. Ser man en Tom Cruise-film så vet man vad man får. Kvicka one-liners, ett bländade leende och ett lyckligt slut. Och vissa gånger är det bara precis vad man vill ha på bio!

Fortsätt läsa

Känn Ingen Sorg (2013)

Standard

Att skriva ett filmmanus efter Håkan Hellströms texter låter som en dålig idé, men dessbättre funkar det riktigt bra! Känn ingen sorg är en av de bättre svenska filmerna jag sett på ett tag. Filmer om band eller musiker brukar lätt bli lite ointressanta och ha en liknade uppbyggnad. Det börjar när de är unga och sen följer man dem till nån avgörande spelning.

Här har manusförfattaren till Känn ingen sorg varit smartare och lite mer orginell. Hon har låtit sig inspireras av ett antal av Håkans texter och sedan skrivit manuset utifrån karaktärerna i låtarna.

Fortsätt läsa