Making a Murderer (2015)

Standard
Making_A_Murderer_Title

Med omtalade serier som podcasten Serial och dokumentärsserien The Jinx har True Crime verkligen varit på frammarsch de senaste åren. De har fått folk världen över att diskutera rättsväsende och kriminalfall och om det verkligen betyder att man är skyldig bara för att man döms för ett brott.

Nu är det så dags för Netflix att släppa sin egen True Crime-dokumentärserie Making a Murderer, som behandlar fallet om Steven Avery som 1985 döms för ett våldtäktsförsök men som 2003, efter 18 år i fängelse, bevisas oskyldig efter nya DNA-bevis. Det är en serie på tio avsnitt, och all handling beskriven ovan avhandlas i första avsnittet, men serien känns ändå inte utdragen utan alla avsnitt känns vettiga. Det finns alltså mycket saker att gräva fram när man väl skrapar på ytan på fallet. Det här var en serie som fick mig att bara sitta och gapa, det går inte att förstå alla vändningar som serien tar eller hur arg man kan bli. När jag väl började titta kunde jag inte slita mig utan jag såg allting under ett dygn. Det är alltså tio timmar. På ett dygn. Så fast var jag i den.

Det här är en bra komplementserie till The Jinx. Som jag läste någonstans; The Jinx är en serie om vad som händer när rika människor hamnar i klammeri med rättvisan, och Making a Murderer vad som händer när fattiga människor gör det.

Gillade ni The Jinx kommer ni gilla Making a Murderer. Se bara till att ni har mycket ledig tid innan ni börjar titta, det finns en risk att ni fastnar.

Betyg: ★★★★★

Annonser

Midnatt i Paris (2011)

Standard

Gil (Owen Wilson) är en förvisso framgångsrik men ack så kreativt ostimulerad manusförfattare. Han kämpar med att försöka få fason på sin första roman för att kunna slå sig fri från sitt välbetalda men tråkiga dagjobb. På semester tillsammans med sin fästmö i Paris upptäcker han en portal som varje midnatt tar honom tillbaka till 1920-talet, den tid som han ser tillbaka på med ett rosaaktigt skimmer i blicken.

Jag har fått för mig att Woody Allen ska göra filmer som inte är för mig, vilket är konstigt eftersom jag inte kan säga någon film av honom jag sett som jag direkt ogillat. Så är heller inte fallet med Midnatt i Paris, snarare tvärtom. Jag älskade den!

Till att börja med gör Owen Wilson en oerhört sympatisk och lättgillad huvudkaraktär i nostalgikern Gil som längtar bakåt. Det skulle lätt kunna bli för mycket, och han skulle kunna framstå som otacksam som inte kan vara glad för det liv han redan har, men det slår aldrig över åt det hållet för mig. Kanske beror det på att alla hans motkaraktärer, från hans konservativa svärföräldrar till hans fästmös besserwissriga kompis, i nutiden är så pass irriterande att jag bara hamnar än mer på Gils sida.

Det är också väldigt underhållande och mysigt i scenerna som utspelar sig på 20-talet och det är roligt att se Gil interagera med alla dessa kända författare och konstnärer, speciellt Adrian Brody som Salvador Dalí sticker ut.

Överlag satt alla roller som en smäck, möjligen är Corey Stoll och balanserar på en hårfin gräns mot det lite stolpiga i sin Ernest Hemingway, men det är mest för att nämna något negativt. Det kan ju också vara så att Hemingway betedde sig på det viset, det har jag noll och ingen koll på.

Jag nämnde mysigt ovan, och det är ett ganska bra ord att beskriva Midnatt i Paris: mysigt. Det är en film att bara gosa ner sig i soffan med och jag kände mig glad inombords efter att ha tittat på den.

Inför att jag skulle skriva den här texten hade jag en tanke om ett näst högsta betyg, men ju mer jag har tänkt på den under skrivprocessen så märker jag att jag inte har något att klaga på och då kan det inte bli annat än fullpott!

Betyg: ★★★★★

Maus

Standard
maus-cover

Det finns många som har den inställningen att tecknade serier inte är för dem. De är ju tecknade! De är ju uppenbarligen för barn! Alla de som har den attityden borde läsa Maus av Art Spiegelman, för att se att så verkligen inte är fallet.

Maus är en självbiografisk serie (Maus var även den första serieromanen som vann Pulitzerpriset) om Arts förhållande till sin pappa, och hans upplevelser som jude i nazityskland under andra världskriget. Så vi har dels en ramhistoria som utspelar sig i nutid där Art intervjuar sin pappa om vad som hände under Förintelsen, och dels så får vi i tillbakablickar se det som pappan berättar.

Alla i serien är tecknas som olika slags djur; judar blir möss, tyskar katter, polacker grisar, o.s.v. Det valet baserades dels på hur nazisterna ville få judarna att framstå som skadedjur, men det var också ett sätt för Art att visa på det absurda med att så ensidigt dela in människor efter etnisk tillhörighet på det där sättet.

Själva tecknarstilen är minimalistisk, och färglagd i svart och vitt. Men det spelar ingen roll, för det är så mycket känsla i varje ruta.

art-spiegelman-maus

En serieruta från Maus. Mycket känsla trots att det är utan färg och med få linjer.


Själva valet att teckna alla karaktärer som djur har också den effekten att det står i skarp kontrast mot det tunga ämnet som det behandlar, berättelser med djur är ju annars ofta väldigt lättsamma och ämnade för just barn.

Den självbiografiska stilen, med de två hopflätade berättelserna, lämpar sig utomordentligt för den här typen av berättelse. Det ger mer personlighet och trovärdighet till berättelsen. Visst, vi vet alla på ett intellektuellt plan att Förintelsen har ägt rum och att den var fruktansvärd, men det är så lätt att känna att det där var något som hände då. Det har inget med idag att göra. Då blir det väldigt starkt att läsa om hur det fortfarande idag påverkar folk otroligt mycket. Även Art, som föddes efter Andra världskrigets slut lever med det som en skugga över sig. Det är något som han har svårt att veta hur han ska förhålla sig till och det blir lite av en mur mellan honom och hans far.

Maus är som sagt en serie för alla som trodde att serier inte kunde behandla seriösa ämnen. En serie för alla som vill veta mer om hur det var att leva under den tiden och hur det fortfarande påverkar folk. Men framförallt en serie för alla som vill läsa en stark berättelse!

Betyg: ★★★★★

Under the skin (2013)

Standard
Under_the_Skin_poster

Som mycken filmtittare möts man ofta av oförståelse från sin omgivning. Hur kan man lägga så mycket tid på att se på film? Finns det inte vettigare saker att ägna den tiden? Men om de hade fått en lika stark upplevelse som jag ibland får när jag ser på film hade deras frågande blickar bytts mot förstående sådana. För det är till viss del de upplevelserna man letar efter. De där som kommer en film av hundra, eller kanske ännu mer sällan. De där då man inte kan slita blicken från TVn och blir okontaktbar för omgivningen. Då man blir totalt uppslukad av filmen och inget utanför filmen existerar.

En sådan film var Under the skin för mig. Filmen började och med ens var jag ett med filmen, gränsen där filmen slutade och jag började suddades ut. Jag var ett med Scarlett. Tillsammans åker vi runt i Skottland och förför män. Tillsammans tar vi dem till ett ödehus där golvet slukar dem. Vad är det vi gör? Och varför? Det är mindre viktigt. Vi har ett uppdrag och vi följer det.

Och så, plötsligt, är filmen slut och jag är tillbaka i soffan och undrar vad som hänt. Sakta återvänder jag till min egen kropp, och jag blir jag igen. Filmen är kvar i mitt medvetande länge och jag ägnar mycket tanke åt den.

Är Under the skin verkligen en sådan bra film? Det kan jag inte riktigt svara på. Jag kan inte tillförlitligt separera filmen från upplevelsen. Det jag i alla fall kan säga är att upplevelsen i sig var fantastisk!

Kommer jag någonsin våga se om Under the skin? På ett sätt vill jag uppleva det här igen, men samtidigt vill jag inte riskera att besudla den här perfekta filmupplevelsen. Kanske får det stanna vid minnet av den här upplevelsen.

Det säkraste är kanske att jaga vidare efter nästa perfekta upplevelse. Kanske kommer den imorgon eller om ett år. Det är inget som går att veta men Jakten är igång!

Betyg: ★★★★★

Jakten (2012)

Standard
The_Hunt_(2012_film)

I Jakten spelar Mads Mikkelsen Lucas som jobbar på ett dagis. Han är omtyckt bland ungarna men en dag säger en av flickorna på dagiset några saker som felaktigt anklagar Lucas för att vara pedofil. Detta leder till en häxjakt i det lilla samhället. Rykten blir till sanning och plötsligt står Lucas näst intill utan vänner.Jakten är en film fylld av ångest. Ångesten av att inte bli trodd och ångesten över att det värsta kan ha hänt ditt barn. Den visar på ett trovärdigt sätt hur ett rykte kan gå från att vara just ett rykte till att bli vedertagen sanning. Man kan verkligen förstå varför det händer. Man vill ju inte stå där och inte ha gjort någonting om ryktet skulle visa sig vara sant. Och samtidigt förstår man Lucas frustration över att inte bli trodd. Jakten påminner en del om Vinterbergs Festen (1998), men där det i Festen är oklart om det hemska ryktet stämmer så är det i Jakten klart från början att Lucas är oskyldig. Det finns både för och nackdelar med det valet. Att inte veta gör att man får bilda sig sin egen uppfattning och får sitta med samma funderingar som karaktärerna i filmen. Men om vi från början vet så får vi på ett tydligare sätt känna samma ångest och frustration som Lucas känner. I slutändan tror jag ändå att det var bra att upplägget i filmen var som det var, för nu fick vi i publiken vara med och uppleva hur det är att vara utsatt för en häxjakt.

För övrigt är Mads Mikkelsen fullständigt lysande i filmen. All hans ångest, frustration och sorg lyser från hans ögon när han inte blir trodd och man känner samma ilska som han känner när hans närstående råkar illa ut på grund av de rykten som går.

När filmen var slut var det många tankar som snurrade i huvudet och det är ju ett bra betyg om något. Att se på Jakten är att sitta med en klump av obehag i magen, men samtidigt är det ändå en film som alla borde!

Betyg: ★★★★★