Black Mass (2015)

På pappret finns det en intressant berättelse i Black Mass. Livshistorien om den irländsk-amerikanske gangsterbossen James ‘Whitey’ Bulger, som i utbyte mot information blir lämnad i fred av FBI, och i och med det ostört kan sköta sina skumraskaffärer är kittlande. Att han dessutom i yngre dar var med som försöksperson i ett forskningsprojekt till syfte att undersöka huruvida LSD kunde användas som tankekontolldrog, för att få kortare fängelsestraff på Alcatraz är ju ytterligare en krydda.

Problemet är att man har sett den här typen av berättelse förut, se bara Maffiabröder (1990) eller The Departed (2006), och då mycket bättre gjort.

Ett stort problem med Black Mass är att den inte vet vilket perspektiv den vill ta. Ett tag följer man Whitey Bulgers närmsta män som senare anger honom, ett annat tag hans FBI-kontakt, och sen slutligen också Whitey själv. Filmen hade mått bra av att välja ett perspektiv och sedan hållit sig till det.

Sedan tycker inte jag det är tillräckligt coolt med en gangsterboss som är brutal mot sina fiender för att det ska räcka för att bära en film. I de andra ovan nämnda filmerna kan man i alla fall gotta sig åt ett väldigt snyggt foto. I Black Mass är det OK, men inte mer än så.

Jag har även svårt att förstå hur de bara kan nämna Alcatraz-vistelsen i förbifarten, rent spontant låter det mer spännande än den historia de valde att berätta.

Jag hade hopp om att Johnny Depp skulle vara tillbaka i gammal storform i och med Black Mass, efter de kritikerhatade filmerna han gjort på slutet, men så är det tyvärr inte. Han är inte jättedålig, men han brädas av andra i filmen. Till exempel är Dakota Johnson mycket bra i sin roll som Whiteys fru, speciellt med det begränsade materialet hon hade att jobba med.

Är man sugen på en bra gangsterfilm bör man vända sig nån annanstans (t.ex. de filmer som tidigare nämnts), men som tidsdödare i brist på bättre funkar Black Mass.

Betyg: ★★☆☆☆

Annons

The Imitation Game (2014)

Jag känner mig kluven inför The Imitation Game. Å ena sidan var jag underhållen under filmens gång, men å andra sidan tycker jag det är problematiskt att göra en film om en verklig händelse och samtidigt ändra så mycket i den. Jag förstår att det är en spelfilm och om jag vill se den ”sanna” historien kan jag istället se en dokumentärfilm, men jag tycker ändå att filmer om historiska händelser bör i största möjliga mån hålla sig så nära sanningen som möjligt. Och det gör inte The Imitation Game (se bara filmens Wikipedia-artikel.)

I övrigt är det en ganska kompetent film, även om den känner sig tvungen att berätta tre historier samtidigt (varav en är fullständigt påhittad), från tre olika tidpunkter i Turings liv, vilket gör det lite rörigt. Från början fattade jag inte ens att en av dem utspelade sig efter krigets slut.

Filmen har även ett lite konstigt anslag. Den börjar med en berättarröst av Turing som säger nåt i stil med ”Are you paying attention? Good. If you’re not listening carefully, you will miss things.” Det får det att låta som att filmen kommer vara svår att förstå eller som att den är ett mysterium som The Prestige, eller liknande. Men så var det inte alls utan den var väldigt lätt att förstå, så jag förstår inte riktigt vad som är poängen med det citatet.

Sen blir det som så ofta med filmer baserade på verkliga händelser, att de känner ett behov av att ha en dramatiskt avgörande scen. En scen som vänder allt. Ungefär som scenen i Pollock när han plötsligt kommer på det nya revolutionerande sättet att måla, eller i Walk the Line när Johnny Cash spelar upp sin egenkomponerande låt för första gången. En sådan scen finns också i The Imitation Game. Nu har inte jag så bra koll, det kanske var som det visades i filmerna som det gick till. Men de känns så skrivna, för verkligheten har sällan de här dramaturgiskt tydliga ögonblicken. För våra liv är ju sällan uttänkta efter en tydlig treaktsstruktur.

The Imitation Game är som sagt inte en dålig film. Den är snarare en väldigt underhållande film men den har sina brister.

Betyg: ★★★☆☆