John Wick (2014)

Standard

John_Wick_TeaserPoster

John Wick(Keanu Reeves) har gått i pension från sitt jobb som yrkesmördare för han har mött sitt livs kärlek. 5 år senare dör hon i cancer, och som ett sätt att hjälpa John i sorgeprocessen ger hon honom en hundvalp att älska istället. Det tycks hjälpa till viss del, men ganska snart gör sonen till en rysk gangsterboss inbrott för att stjäla Johns coola bil och dödar i processen hundvalpen. John börjar nu jobba sig uppåt i hierarkin för att utkräva hämnd.

Den handling jag beskrivit ovan(minus sista meningen) utspelar sig under filmens första femton minuter, varav den sista meningen är resten av filmen. Det är också det som filmen hyllats för, att det är ”non-stop action”. Jag tycker att det är underhållande till viss del, men det blir också ganska repetitivt att se John gå in i olika rum och snabbt som attan skjuta ihjäl alla skurkar. Det blir för lite variation.

Sen stör jag mig också på den självbild som jag upplever att filmen har. Det känns som att filmen tycker den själv är jättecool. Det blir lite av en våt tonårskillesdröm. John är en bad-ass, som som gör bad-ass grejer, mot folk som förtjänar det. Vilken tonårskille vill inte vara John Wick?

Huvudgangstern spelas av Michael Nyqvist och han både funkar och inte funkar. Jag tycker hans utseende funkar och han ser väldigt hotfull ut. Men, och det här är ett stort MEN, så fort han ska prata engelska och det kommer ut med svensk brytning så faller det pladask! Om han nu inte kan få till den vanliga ryska brytningen som vi oftast får från folk-som-inte-är-ryssar-men-som-spelar-ryssar-i-Hollywood, så förstår jag inte poängen med att han ska vara Ryss över huvud taget. Det blir extra förvirrande när hans son har den brytningen (ibland i alla fall).

Jag kan som sagt förstå att tonåringar gillar John Wick, men att så många kritiker är sålda på den är obegripligt. John Wick är acceptabelt tidsfördriv, men inte mer än så.

Betyg: ★★☆☆☆

Annonser