Spectre (2015)

Standard

Spectre_poster

Det är lika bra att säga det direkt, James Bond är inte riktigt min grej. Jag såg aldrig på filmerna när jag var liten (jag har vaga minnen av att ha sett Världen räcker inte till (1999), men förutom det så inget), och har ärligt talat alltid tyckt att James Bond som koncept är lite fånigt. Gentlemannaspionen i kostym och med häftiga tekniska prylar som alltid får den snygga tjejen och inte tänker efter två gånger innan han lämnar henne i sängen nästa morgon. Så gammeldags, i brist på annat ord. Men i och med Daniel Craigs intåg som James Bond i Casino Royale (2006) injicerades serien med i alla fall lite vitalitet. Manschauvinismen fanns kvar, men Daniel Craig var i alla fall ”ruffare” än min bild av en stereotyp gentlemannaspion. Det resulterade i en underhållande film (vill jag minnas. Jag har inte sett den sen den gången på bio.) Den följdes sedan av Quantum of Solace (2008) och Skyfall (2012) och nu är det så dags för den avslutande (?) delen i denna tetralogi i och med Spectre. Hur klarar sig då Spectre?

Det är lite upp och ned skulle man kunna säga.

Det finns underhållande scener i Spectre, men de lyckas inte knyta ihop dem på ett tillfredsställande sätt. Många gånger kan jag inte förstå karaktärernas motivation för att göra saker, utan det blir bara nåt de gör för att ta sig till nästa scen.

Spectre har som ambition att försöka knyta ihop Craigs alla filmer till en sammanhängande historia, vilket för mig känns lite krystat. Kanske beror det på att jag inte har de andra filmerna i färskt minne (och har inte ens sett Quantum of Solace…) men det känns inte som att det är en tanke de haft från början, utan att det är en idé från skrivandet av Spectre.

Och nästan det värsta, de slösar bort Christoph Waltz på en dåligt skriven skurk. Waltz styrka är långsamma scener med tryckt stämning (ta t.ex. öppningsscenen i Inglourious Basterds), men i Spectre får han bara vara med i ett fåtal scener och de är inte alls till Waltz styrka. Speciellt när de följer på Javier Bardems Raoul Silva i Skyfall som var en en lysande skurk.

Jag tror att man gillar Spectre om man gillar Bond, men jag skulle hellre rekommendera att lägga 2h30min på någonting bättre.

Betyg: ★★☆☆☆

Och visst var Bondlåten ‘Writing’s on the Wall’ av Sam Mendes hemsk? Inte alls det pampiga, orkestrala som jag förväntar mig av en Bondlåt.

Black Mass (2015)

Standard
Black_Mass_(film)_poster

På pappret finns det en intressant berättelse i Black Mass. Livshistorien om den irländsk-amerikanske gangsterbossen James ‘Whitey’ Bulger, som i utbyte mot information blir lämnad i fred av FBI, och i och med det ostört kan sköta sina skumraskaffärer är kittlande. Att han dessutom i yngre dar var med som försöksperson i ett forskningsprojekt till syfte att undersöka huruvida LSD kunde användas som tankekontolldrog, för att få kortare fängelsestraff på Alcatraz är ju ytterligare en krydda.

Problemet är att man har sett den här typen av berättelse förut, se bara Maffiabröder (1990) eller The Departed (2006), och då mycket bättre gjort.

Ett stort problem med Black Mass är att den inte vet vilket perspektiv den vill ta. Ett tag följer man Whitey Bulgers närmsta män som senare anger honom, ett annat tag hans FBI-kontakt, och sen slutligen också Whitey själv. Filmen hade mått bra av att välja ett perspektiv och sedan hållit sig till det.

Sedan tycker inte jag det är tillräckligt coolt med en gangsterboss som är brutal mot sina fiender för att det ska räcka för att bära en film. I de andra ovan nämnda filmerna kan man i alla fall gotta sig åt ett väldigt snyggt foto. I Black Mass är det OK, men inte mer än så.

Jag har även svårt att förstå hur de bara kan nämna Alcatraz-vistelsen i förbifarten, rent spontant låter det mer spännande än den historia de valde att berätta.

Jag hade hopp om att Johnny Depp skulle vara tillbaka i gammal storform i och med Black Mass, efter de kritikerhatade filmerna han gjort på slutet, men så är det tyvärr inte. Han är inte jättedålig, men han brädas av andra i filmen. Till exempel är Dakota Johnson mycket bra i sin roll som Whiteys fru, speciellt med det begränsade materialet hon hade att jobba med.

Är man sugen på en bra gangsterfilm bör man vända sig nån annanstans (t.ex. de filmer som tidigare nämnts), men som tidsdödare i brist på bättre funkar Black Mass.

Betyg: ★★☆☆☆

Insidan ut (2015)

Standard
Inside_Out_(2015_film)_poster

Riley är en flicka som bor i Minnesota och trivs med sitt liv. Hon har sina vänner och sin hockey. Vad mer kan man begära? Men så en dag bestämmer sig hennes föräldrar för att de ska flytta till San Fransisco. Ny stad, ny skola, och nya vänner. Rileys känslor är i kaos, och hon blir deprimerad.

Det är en intressant premiss till en barnfilm, och ett perspektiv man inte får se så ofta. Det hade räckt för mig, jag skulle gärna se en tecknad film som behandlar ett seriöst ämne utan att känna sig tvungen att skämta hela tiden. Men nu är det här en Pixarfilm, så nu tillkommer en till dimension till filmen. I Rileys huvud (och i alla andras också) bor manifestationer av hennes fem grundkänslor, Glädje, Vemod, Ilska, Rädsla, och Avsky. Det är de som styr över Rileys känslor genom att trycka på knappar på en kontrollpanel. Det är här inne, i Rileys huvud, som huvudintrigen i filmen tar plats. Glädje och Vemod tappar nämligen bort sig i Rileys undermedvetna och det är upp till de andra tre grundkänslorna att ta hand om Rileys känslor medan Glädje och Vemod kämpar för att ta sig tillbaka till kontrollrummet.

Insidan ut är en rolig film och jag skrattade gott ett flertal gånger i biomörkret, men jag kan inte komma ifrån att känna att Pixar har gjort det väl lätt för sig. Om de nu vill göra en film om en tjej som är ledsen och deppig, varför inte hålla sig till det? Varför tvunget införa mekanismen med manifestationerna av hennes känslor och kontrollpanelen? Det är verkligen att göra det lätt för sig att förklara någons depression med att små figurer har klantat sig i hennes huvud och gått vilse.

Sen kändes det också som att de som skrivit filmen haft en brainstorming-session och kommit på massa lustiga små liknelser om hur hjärnan fungerar, men att de inte haft hjärta att sen sålla i idélådan utan tagit med allt.

Men allt som allt är Insidan ut ändå en underhållande film som både vuxna och barn kommer gilla. Den visning jag gick på var sent på kvällen och den var proppfull med gapflabbande vuxisar, så i den målgruppen verkar den gå hem i alla fall.

Betyg: ★★★☆☆

Whiplash (2014)

Standard
Whiplah_poster

I bland kan man veta redan i förväg att man kommer att tycka om en film. Känslan är bara rätt, helt enkelt. Det kan bero på flera saker, men i Whiplash fall berodde det i mångt och mycket på den fantastiska trailern som sålde in filmen så extremt bra. Utan att egentligen berätta något om filmen visste jag allt jag behövde veta. Den försatte mig i precis rätt känsla. Att jag dessutom gillar jazz och sportfilmer gör bara att min känsla inför filmen växer.

Men om nu allt talar för att jag kommer gilla filmen, hur kommer det sig då att det dröjt sex månader med att jag ser den? Det är en bra fråga utan något bra svar. Ibland blir det så bara. Men nu har jag alltså sett filmen och (hör och häpna!) jag älskade den!

Både Miles Teller som den aspirerande jazztrummisen och J.K. Simmons som hans, snudd på sadistiske, musiklärare briljerar. Från början till det bitterljuva slutet är det en kamp mellan de två. Eleven kämpar efter sin lärares uppskattning, medan läraren inte skyr några som helst medel för att få vara den som fostrar fram nästa jazzmästare.

Filmen är också väldigt snygg, och det känns verkligen som att man är närvarande i alla scener. Framförallt den sista scenen är otroligt intensiv och klippt på ett sådant sätt att man hamnar i rytm med spelandet (lite av vad jag menar med det går att se i slutet på trailern som jag länkade till ovan).

Det enda som egentligen hindrar det från att slå över till det högsta betyget är att jag tycker att J.K. Simmons ibland känns lite överdriven. Allt som oftast är han på rätt sida om gränsen men han har ett par övertramp. Men förutom det är Whiplash en jättebra film, som jag skulle rekommendera till alla som gillar en bra underdog-historia.

Betyg: ★★★★☆

Turist (2014)

Standard
small_original

Turist är en bra film, missförstå mig inte nu. Den är bra, men allt detta prat om en ”uppgörelse med manlighetsnormen” och Östlunds önskan att ”boosta skilsmässostatistiken” står mig upp i halsen när jag nu till slut slår mig ner för att se på filmen. Och den är som sagt bra, med snyggt foto och välspelade karaktärer, men jag kan inte låta bli att tänka:jaha? Var det här allt?
För efter alla dessa stora ord som blivit slängda kring filmen av recensenter och regissören krävs något mer än normkritik 1A och fina naturbilder.
Det känns lite som att manuset skrivits av en person som precis har kommit på att det inte är så jämställt mellan könen. För den typen av dilemman som uppstår i Turist är verkligen det första man kommer på när man börjar fundera i de banorna. Den starke mannen som plötsligt inte är så stark. Vill man göra en normkritisk film finns det mycket intressantare frågor än så att ta tag i.

Sedan var det ett litet problem för mig att jag inte sympatiserade med egentligen någon av karaktärerna. Jag tyckte snarare att de alla var lite osmakliga.

Men som sagt, allt som allt var det en bra film, trots allt gnäll i texten. Det är så mycket lättare att gnälla än att hylla.

Betyg: ★★★☆☆

Välspelade karaktärer förresten. Det är det, men med ett undantag (återigen med gnället), en scen när manliga huvudrollen storgråter och jag nästan måste plocka fram skämskudden för att det är så taffligt spelat. Puh, jag var bara tvungen att få ur mig det.

Midnatt i Paris (2011)

Standard

Gil (Owen Wilson) är en förvisso framgångsrik men ack så kreativt ostimulerad manusförfattare. Han kämpar med att försöka få fason på sin första roman för att kunna slå sig fri från sitt välbetalda men tråkiga dagjobb. På semester tillsammans med sin fästmö i Paris upptäcker han en portal som varje midnatt tar honom tillbaka till 1920-talet, den tid som han ser tillbaka på med ett rosaaktigt skimmer i blicken.

Jag har fått för mig att Woody Allen ska göra filmer som inte är för mig, vilket är konstigt eftersom jag inte kan säga någon film av honom jag sett som jag direkt ogillat. Så är heller inte fallet med Midnatt i Paris, snarare tvärtom. Jag älskade den!

Till att börja med gör Owen Wilson en oerhört sympatisk och lättgillad huvudkaraktär i nostalgikern Gil som längtar bakåt. Det skulle lätt kunna bli för mycket, och han skulle kunna framstå som otacksam som inte kan vara glad för det liv han redan har, men det slår aldrig över åt det hållet för mig. Kanske beror det på att alla hans motkaraktärer, från hans konservativa svärföräldrar till hans fästmös besserwissriga kompis, i nutiden är så pass irriterande att jag bara hamnar än mer på Gils sida.

Det är också väldigt underhållande och mysigt i scenerna som utspelar sig på 20-talet och det är roligt att se Gil interagera med alla dessa kända författare och konstnärer, speciellt Adrian Brody som Salvador Dalí sticker ut.

Överlag satt alla roller som en smäck, möjligen är Corey Stoll och balanserar på en hårfin gräns mot det lite stolpiga i sin Ernest Hemingway, men det är mest för att nämna något negativt. Det kan ju också vara så att Hemingway betedde sig på det viset, det har jag noll och ingen koll på.

Jag nämnde mysigt ovan, och det är ett ganska bra ord att beskriva Midnatt i Paris: mysigt. Det är en film att bara gosa ner sig i soffan med och jag kände mig glad inombords efter att ha tittat på den.

Inför att jag skulle skriva den här texten hade jag en tanke om ett näst högsta betyg, men ju mer jag har tänkt på den under skrivprocessen så märker jag att jag inte har något att klaga på och då kan det inte bli annat än fullpott!

Betyg: ★★★★★

Ex Machina (2015)

Standard
Ex Machina film poster by Source (WP:NFCC#4). Licensed under Fair use via Wikipedia - http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ex_Machina_film_poster.png#/media/File:Ex_Machina_film_poster.png

Caleb (Domhnall Gleeson) vinner en veckas semester i sin chefs lyxhus som ligger avskiljt mitt i ett naturreservat. Väl där visar det sig att hans chef Nathan (Oscar Isaac) inte enbart har semesterplaner för Caleb, utan vill också att han ska utföra ett Turingtest på roboten Ava (Alicia Vikander) som han uppfunnit.

Det tar mindre än tio minuter av filmen innan Caleb är framme i huset, och sedan utspelar sig resten av filmen i det. Det gör att mer fokus kan läggas på interaktionerna mellan karaktärerna. Då det är så få karaktärer med (totalt fyra olika i huset) krävs det att skådespelarna känns trovärdiga i sina roller och så är det verkligen här. Jag gillar speciellt Oscar Isaac i sin roll som den excentriske, superintelligente chefen men varken Alicia Vikander eller Domhnall Gleeson ligger speciellt långt efter.

Det är uppfriskande med en science fictionfilm där vetenskapspratet inte känns specialskrivet för biopubliken, utan när Caleb och hans chef diskuterar experimentet så känns det verkligen som att två datorprogrammerare skulle kunna prata så med varandra. Det är annars något som lätt tar mig ur filmupplevelsen (Se Maskhålsscenen i Interstellar.), men så var det inte i Ex Machina.

Det är en ständig obehaglig känsla i luften genom hela filmen. Vad vill Nathan egentligen? Vad vet han som inte vi vet? Och vad vill Ava? På väg mot svaren på dessa frågor bjuds vi på ett antal överraskningar.

Att ta ett tema som lätt skulle kunna kännas gammalt och skaka liv i det är inte en lätt uppgift, men Alex Garland har gjort det med bravur!

Betyg: ★★★★☆

The Beaver (2011)

Standard
The_Beaver_Poster

The Beaver tar upp svåra ämnen, och den gör det till och med ganska bra! Hur man handskas med depression hos sig själv eller hos någon i sin närhet samsas tillsammans med sorgen efter att ha förlorat någon i sin närhet. Det kan lätt bli för mycket, men i The Beaver funkar det förvånansvärt bra. Man känner med Walter Black (Mel Gibson) som inte kan sluta vara ledsen, med hans fru (Jodie Foster) som dels vill ha tillbaka sin man och dels snart inte orkar med att både ta hand om deras barn och sin man, med hans äldsta son (Anton Yelchin) som är rädd för alla likheter med sin pappa han kan hitta hos sig själv och man känner med hans yngsta son som inget hellre vill än att få sin glada och spralliga pappa tillbaka.

Att så mycket av filmen funkar gör det så mycket tråkigare att det finns en detalj som nära nog stjälper hela filmen. Den detaljen är en bäver. En bäver i form av en handdocka som Walter pratar genom och använder för att handskas med sin depression. Hela det här delen av historien känns oerhört plojjig och jag förstår inte alls poängen med den. Jag antar att syftet var att få in lite humor i berättelsen, men jag tycker inte att det skulle behövts alls. Nu blir det bara en oerhört svajig stämning i manuset. I en och samma scen kan vi gå från att prata om tunga saker som djupa depressioner till att titta på en man som slåss med en handdocka han själv har på sig. Nä usch, jag får nästan whiplashskada av manusets ryckighet.

Jag får som inget grepp om den här filmen. Vill den vara en komedi, ett drama eller vad? I slutändan blir det en film som har jättestark potential att bli en stark dramafilm om depressioner, men som istället väljer att skämta bort det.

Som sagt, usch.

Betyg: ★★☆☆☆

Don Jon (2013)

Standard
Don_Jon_Poster

Don Jon leker med motsättningarna mellan någon som får sin bild av sex och samlevnad genom att konsumera kopiösa mängder porr (Joseph Gordon-Levitt) och någon som får sin bild av förhållanden och förälskelser genom en lika stor mängd romantiska filmer (Scarlett Johansson). Delvis funkar det rätt så bra, det är lite småroligt med deras olika föreställningar om hur förhållanden ska, eller inte ska, vara, men delvis blir det för stereotypiskt. Det märks att det här är Gordon-Levitts första egna film, för ibland målar han med lite väl bred pensel. Killar är si och tjejer är så, funkar bara till en viss gräns.

Julianne Moores karaktär är den enda med lite djup, men hon är tyvärr alldeles för underanvänd. Hon används i princip bara för att få Gordon-Levitts karaktär till hans karaktärsbåges slut, men hon är den intressantaste karaktären i filmen och det skulle vara roligare att få följa henne mer också.

Don Jon är inte en dålig film, men inte heller så jättebra. Den skvalpar fram i mellanmjölksland, det enda som gör att berättelsen står ut lite från många andra romantiska komedier är att den har porr i en sådan framträdande roll. Det är inte en film som jag kommer komma ihåg särskilt men jag tycker det kan finnas potential i Gordon-Levitts framtida filmskapande.

Betyg: ★★★☆☆

(Vad var egentligen grejen med Jons systers ständiga stirrande ner i sin mobil filmen igenom? Ville filmen med det säga att alla har vi vårt egna beroende. För Jon var det porr, och för Jons syster var det mobilen. Om så var fallet, var det inte så bra gjort, det blev mest bara konstigt.)

The Imitation Game (2014)

Standard
Imitation_Game

Jag känner mig kluven inför The Imitation Game. Å ena sidan var jag underhållen under filmens gång, men å andra sidan tycker jag det är problematiskt att göra en film om en verklig händelse och samtidigt ändra så mycket i den. Jag förstår att det är en spelfilm och om jag vill se den ”sanna” historien kan jag istället se en dokumentärfilm, men jag tycker ändå att filmer om historiska händelser bör i största möjliga mån hålla sig så nära sanningen som möjligt. Och det gör inte The Imitation Game (se bara filmens Wikipedia-artikel.)

I övrigt är det en ganska kompetent film, även om den känner sig tvungen att berätta tre historier samtidigt (varav en är fullständigt påhittad), från tre olika tidpunkter i Turings liv, vilket gör det lite rörigt. Från början fattade jag inte ens att en av dem utspelade sig efter krigets slut.

Filmen har även ett lite konstigt anslag. Den börjar med en berättarröst av Turing som säger nåt i stil med ”Are you paying attention? Good. If you’re not listening carefully, you will miss things.” Det får det att låta som att filmen kommer vara svår att förstå eller som att den är ett mysterium som The Prestige, eller liknande. Men så var det inte alls utan den var väldigt lätt att förstå, så jag förstår inte riktigt vad som är poängen med det citatet.

Sen blir det som så ofta med filmer baserade på verkliga händelser, att de känner ett behov av att ha en dramatiskt avgörande scen. En scen som vänder allt. Ungefär som scenen i Pollock när han plötsligt kommer på det nya revolutionerande sättet att måla, eller i Walk the Line när Johnny Cash spelar upp sin egenkomponerande låt för första gången. En sådan scen finns också i The Imitation Game. Nu har inte jag så bra koll, det kanske var som det visades i filmerna som det gick till. Men de känns så skrivna, för verkligheten har sällan de här dramaturgiskt tydliga ögonblicken. För våra liv är ju sällan uttänkta efter en tydlig treaktsstruktur.

The Imitation Game är som sagt inte en dålig film. Den är snarare en väldigt underhållande film men den har sina brister.

Betyg: ★★★☆☆