Där världen kallas skog (1976)

Standard

Jag har haft ett långt uppehåll från att skriva här, på grund av att jag den här våren jobbat med min avhandling. Den är nu klar och presenterad, så från och med nu hoppas jag hinna skriva lite mer här! 🙂

WordWorldForest

Det är en konst att kunna hålla sig kort. Speciellt genrerna Science Fiction och Fantasy lider av detta problemet. Författarna har svårt att släppa den värld som de skapat och breder ut sig för att få beskriva alla möjliga aspekter av dem. Därför blir jag alltid lite extra imponerad av författare som kan skapa en trovärdig värld, och dessutom säga något om vår värld (som den bästa Science Fiction:en ska göra) utan att skriva ett monster till bok. I det avseendet excellerar Ursula K. Le Guin. Hon har en förmåga att kunna skapa en värld och en huvudkonflikt med väldigt knappa medel.

Där världen kallas skog utspelar sig på planeten Athshe, som människan koloniserar i sin ständiga jakt på råvaror. I det här fallet är det trä som är eftertraktat, efter att jorden näst intill reducerats till en öken av människans skövlingar. Koloniseringen är till en början relativt smärtfri, då de människolika varelserna som bor på Athshe är pacifister. Snart börjar dock spänningar uppstå efter människans brutala behandling av urinvånarna, och fredens tid är snart till ända.

Där världen kallas skog är knappa 200 sidor lång, men hinner både etablera sin värld och väcka ett antal intressanta frågeställningar. Det är det jag tycker är så imponerande.
Ett viktigt tema i boken är språkets betydelse, och hur det påverkar och reflekterar våra tankar. Det märks redan i bokens titel (ännu tydligare på originaltiteln: The word for world is forest). Vi människor kallar vår värld för jord och värderar också jord och mark högt, medan de på Athshe kallar världen för skog. Att det blir en katalyst till förändring att människor kommer och hugger ned skogen är då inte så konstigt.

Jag gillar också upplägget på boken. Den är uppdelad i kapitel där vi får följa dels en kolonisatör som ser urinvånarna som barbarer och dels en antropolog som är mer positiv till dem och vill lära sig om dem, men man får också följa en av urinvånarna. På det sättet får man ta del av alla möjliga synvinklar, och får bättre förståelse för hur de tänker. Även här spelar språket en roll, eftersom Le Guins sätt att skriva ändras lite beroende på vilken person vi följer.

Det är svårt att inte se likheter med filmer som Avatar eller Pocahontas, men där båda dessa är väldigt grovhuggna och svartvita, så är Där världen kallas skog mer nyanserad. Sen är det väldigt befriande att den vita mannen inte kommer som en befriare och hjälte som så ofta är fallet i denna typen av berättelser.

Där världen kallas skog är en relativt snabbläst bok, men som trots det levererar många intressanta frågeställningar både om språk och om hur vi människor ofta är blinda för andra kulturer.

Betyg: ★★★★☆

Annonser