The Beaver tar upp svåra ämnen, och den gör det till och med ganska bra! Hur man handskas med depression hos sig själv eller hos någon i sin närhet samsas tillsammans med sorgen efter att ha förlorat någon i sin närhet. Det kan lätt bli för mycket, men i The Beaver funkar det förvånansvärt bra. Man känner med Walter Black (Mel Gibson) som inte kan sluta vara ledsen, med hans fru (Jodie Foster) som dels vill ha tillbaka sin man och dels snart inte orkar med att både ta hand om deras barn och sin man, med hans äldsta son (Anton Yelchin) som är rädd för alla likheter med sin pappa han kan hitta hos sig själv och man känner med hans yngsta son som inget hellre vill än att få sin glada och spralliga pappa tillbaka.
Att så mycket av filmen funkar gör det så mycket tråkigare att det finns en detalj som nära nog stjälper hela filmen. Den detaljen är en bäver. En bäver i form av en handdocka som Walter pratar genom och använder för att handskas med sin depression. Hela det här delen av historien känns oerhört plojjig och jag förstår inte alls poängen med den. Jag antar att syftet var att få in lite humor i berättelsen, men jag tycker inte att det skulle behövts alls. Nu blir det bara en oerhört svajig stämning i manuset. I en och samma scen kan vi gå från att prata om tunga saker som djupa depressioner till att titta på en man som slåss med en handdocka han själv har på sig. Nä usch, jag får nästan whiplashskada av manusets ryckighet.
Jag får som inget grepp om den här filmen. Vill den vara en komedi, ett drama eller vad? I slutändan blir det en film som har jättestark potential att bli en stark dramafilm om depressioner, men som istället väljer att skämta bort det.
Som sagt, usch.
Betyg: ★★☆☆☆
Danny the Street 