Midnatt i Paris (2011)

Standard

Gil (Owen Wilson) är en förvisso framgångsrik men ack så kreativt ostimulerad manusförfattare. Han kämpar med att försöka få fason på sin första roman för att kunna slå sig fri från sitt välbetalda men tråkiga dagjobb. På semester tillsammans med sin fästmö i Paris upptäcker han en portal som varje midnatt tar honom tillbaka till 1920-talet, den tid som han ser tillbaka på med ett rosaaktigt skimmer i blicken.

Jag har fått för mig att Woody Allen ska göra filmer som inte är för mig, vilket är konstigt eftersom jag inte kan säga någon film av honom jag sett som jag direkt ogillat. Så är heller inte fallet med Midnatt i Paris, snarare tvärtom. Jag älskade den!

Till att börja med gör Owen Wilson en oerhört sympatisk och lättgillad huvudkaraktär i nostalgikern Gil som längtar bakåt. Det skulle lätt kunna bli för mycket, och han skulle kunna framstå som otacksam som inte kan vara glad för det liv han redan har, men det slår aldrig över åt det hållet för mig. Kanske beror det på att alla hans motkaraktärer, från hans konservativa svärföräldrar till hans fästmös besserwissriga kompis, i nutiden är så pass irriterande att jag bara hamnar än mer på Gils sida.

Det är också väldigt underhållande och mysigt i scenerna som utspelar sig på 20-talet och det är roligt att se Gil interagera med alla dessa kända författare och konstnärer, speciellt Adrian Brody som Salvador Dalí sticker ut.

Överlag satt alla roller som en smäck, möjligen är Corey Stoll och balanserar på en hårfin gräns mot det lite stolpiga i sin Ernest Hemingway, men det är mest för att nämna något negativt. Det kan ju också vara så att Hemingway betedde sig på det viset, det har jag noll och ingen koll på.

Jag nämnde mysigt ovan, och det är ett ganska bra ord att beskriva Midnatt i Paris: mysigt. Det är en film att bara gosa ner sig i soffan med och jag kände mig glad inombords efter att ha tittat på den.

Inför att jag skulle skriva den här texten hade jag en tanke om ett näst högsta betyg, men ju mer jag har tänkt på den under skrivprocessen så märker jag att jag inte har något att klaga på och då kan det inte bli annat än fullpott!

Betyg: ★★★★★

Älska mig igen (2012)

Standard
The_Vow

Leo, spelad av Channing Tatum, och Paige, Rachel McAdams, är lyckligt gifta när de är med om en bilolycka. Paige får svåra hjärnskador som gör att hon tappar alla minnen de senaste åren, inkluderat alla minnen med Leo och om deras äktenskap. Paige är fortfarande Leos livs kärlek, men Leo är en främling för Paige. Leo måste nu göra allt i sin makt för att få tillbaka sin kärlek.

Det finnas både bra och dåliga saker med den här filmen. Den är bra på att visa Leos frustration över att hans fru inte kommer ihåg honom, och även Paiges förvirring och rädsla över att inte minnas något. Över huvud taget tycker jag kemin mellan de båda huvudkaraktärerna funkar, de känns verkligen som ett par.
Det som är mindre bra är tempot i filmen. Den blir för utdragen och långsam. Ska man göra en långsam film måste innehållet vara intressantare.

Sen blir det också väl sliskigt emellanåt. Allt i deras förhållande framställs så perfekt, de har alla dessa små ritualer som ska kännas gulliga och romantiska men som känns lite fejk. Ingens förhållande är så perfekt. Förhållanden är en blandning av perfekt och mindre perfekt. Det är det som gör dem speciella.

Allt som allt var det en OK film, som dessvärre var för lång för sitt eget bästa.

Betyg: ★★☆☆☆