Havet är läskigt. Det är stort, djupt, och vad som finns i det vet vi till stor del inte. Det är lätt att tänka att vi som människor har full koll. Det har vi inte. Mindre än 5% av havet har utforskats. Det är en sjukt liten siffra!
Och till råga på det kan vi inte överleva i det heller. Att vara i havet blir lite som att vara i rymden. Ingen kan höra dig skrika och man behöver ha en dräkt på sig för att överleva.
Det är i det här som The Wake tar avstamp i. Marinbiologen Dr. Lee Archer anlitas av USA:s inrikessäkerhetsdepartement för att tillsammans med ett udda gäng karaktärer undersöka något som hittats på havsbotten (vad som hittas ges en ledtråd om på framsidan till första numret, som kan ses i bilden till detta inlägget). Väl framme i basen långt under havsytan börjar konstiga saker hända och snart är de fast där och måste kämpa för sin överlevnad.
Från filmvärlden kan The Wake liknas dels med The Abyss (1989) (såklart), men också med Alien (1979) med sin brokiga skara karaktärer som blir fast i ett begränsat utrymme med något hemskt och okänt. Och på samma sätt som i dessa filmer byggs det här upp en undergångsstämning. Något kommer att gå fel, man vet inte vad och när men det kommer att hända.
Sean Murphys tecknarstil funkar jättebra för berättelsen. Han har en lite spretig stil, med tunna linjer och mycket detaljer. Och tillsammans med Matt Hollingsworths matta färgläggande passar det perfekt till känslan av hopplöshet som Scott Snyder målar upp i The Wake.
Serien består av tio delar, och halvvägs in tar serien en dramatisk vändning och vi kastas 200 år in i en postapokalyptisk framtid för den andra delen.
Den andra delen är något av en besvikelse, men det är mest för att den första är så otroligt stark.
Överlag är The Wake en av de bästa serierna jag läst på senare år och jag rekommenderar den till alla som gillar skräck, postapokalyps eller bara en bra historia!
Betyg: ★★★★☆
Danny the Street 