Erik får ärva ett gigantiskt hus. Istället för att behålla huset för sig själv, vilket skulle vara för dyrt, så bildar han och hans familj ett kollektiv tillsammans med en samling brokiga karaktärer.
Det är svårt att inte ha förutfattade meningar när man ska se en film av Thomas Vinterberg. I alla fall inte när man som jag av honom tidigare har sett Festen (1998) och Jakten (2012). Det är två filmer som fullkomligt dryper av ångest. När jag samtidigt får en känsla av ångest även av trailern till Kollektivet så förväntar jag mig så klart något liknande från den. Men så är den inte alls. Visst finns det en del scener som är lite jobbiga, men det finns samtidigt andra scener som lättar upp stämningen hela tiden.
Jag tror att jag hade förväntat mig en dansk variant av Lukas Moodyssons Tillsammans (även om jag villigt ska erkänna att det nog är åtminstone tio år sedan jag såg den), som jag minns som mycket mer ångestfylld.
Det finns mycket gott att säga om Kollektivet. Den är välspelad och välregisserad, men det är samtidigt inte en film som jag kommer att bära med mig i tankarna flera dagar som hans tidigare filmer.
Förutfattade meningar är vanskligt, för samtidigt som Kollektivet är en bra film, kan jag inte undgå att bli lite besviken på den.
Betyg: ★★★☆☆
Några från filmbloggskollektivet Filmspanarna har också skrivit om filmen.
Jojjenito har liknande tankar som jag, Fiffi är betydligt mer begeistrad, medan Sofia ligger någonstans mitt emellan (även om betyget blev samma som mitt).
Danny the Street 