Interstellar (2014)

Standard
Interstellar_film_poster

En jord på väg mot undergång, ett nyupptäckt maskhål, ett rymdskepp med uppdraget att hitta en ny beboelig planet och en kvarlämnad dotter. Det är grundförutsättningarna för Christopher Nolans rymdfilm Interstellar. För många årets främsta emotsedda filmpremiär, men levde den upp till förväntningarna?

Till viss del skulle mitt svar vara. Det är en väldigt snygg film och jag är underhållen, men den bjuder inte på några nya koncept. Allt vi får se i Interstellar är sådant som vi sett tidigare i andra science fictionfilmer (om än kanske inte med samma påkostade effekter, men i alla fall.)

Den innehåller också en del störande moment som drar ned betyget; ”lustigkurrar” i form av robotar, kvinnliga vetenskapsmän som reduceras till en typiskt känslodrypande kvinna, väldigt klichéartade handlingsvändningar, o.s.v.
Sedan kan jag tycka att Nolans filmer alltid är lite känslokalla. Det tekniska är på topp men försöken att få mig engagerad på ett känslomässigt plan fallerar. Så är det också med Interstellar, jag har svårt att känna något för karaktärerna (undantaget är Jessica Chastain som briljerar i sin roll som den kvarlämnade dottern.)

Det är som sagt ingen dålig film, utan mer bara en lagom underhållande bioupplevelse som jag inte direkt känner någon lockelse att se igen.

Betyg: ★★★☆☆

En fysikers tillägg
För mig som fysiker var en stor del av lockelsen med filmen att det i förväg pratades mycket om att den teoretiska fysikern Kip Thorne bistod med idéer och den vetenskapliga konsultationen för filmen. Vad gjorde det här för filmen då? I stora drag har det fått till följd att de flesta koncepten i grunden har korrekta teorier, medan det för filmtittandets skull spelar mindre roll.
Som exempel kan nämnas en av de första planeterna de landar på som befinner sig i en snäv bana runt ett gigantiskt svart hål. Normalt sett, för ett statiskt svart hål, skulle det inte finnas en stabil bana så nära utan planeten skulle slitits sönder av gravitationskrafterna. Däremot så finns det stabila banor för roterande svarta hål, så i en snabb replik sägs det i filmen att det svarta hålet roterar. Det här är inget som bryr de flesta biotittare, eftersom de flesta inte har en intuitiv känsla för vad lösningarna till Einsteins ekvationer innebär, men det gör att filmen håller för alla som i efterhand diskuterar alla möjliga och omöjliga aspekter av filmen.

Så avslutningsvis, visst är det roligt att man bryr sig om att göra sin film så överensstämmande med verkligheten som möjligt fast för mig gör det nog till eller från för filmens faktiska underhållningsvärde.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s