The Trip (2010)

Standard
Trip_poster

I The Trip spelar Steve Coogan och Rob Brydon överdrivna versioner av sig själv ute på en kulinarisk resa genom norra England på uppdrag från tidningen The Observer. Steve Coogan skulle egentligen åkt på resan med sin flickvän, men kort innan resans start bestämde de sig för att ta en paus i sitt förhållande.

Det börjar som det ska. The trip är precis så puttrig och smårolig som jag tänkt mig. Men redan efter tio, femton minuter blir det problem. Det börjar klia i fingrarna, har det hänt något intressant på twitter? Finns det kanske någon katt som skojar till det i ett lustigt klipp på youtube? Jag börjar alltså bli uttråkad. Och då har jag dryga 85 minuter kvar av filmen. Oj, oj, oj, det här blir tungt. När eftertexterna väl börjar rulla sitter jag sedan länge med mobilen i högsta hugg, den här filmen var verkligen inte värd min fulla uppmärksamhet.

The Trip sändes från början som en serie av sex stycken halvtimmes avsnitt som sedan klippts ned till den här filmen på 107 minuter. Kanske funkade det bättre som kortare avsnitt utspritt på sex veckor, men för mig känns det som att det hade räckt med ett enda avsnitt på 15 minuter.

The Trip har mängder av problem. Det är inte en bra matfilm, förutom några snabba klipp på uppläggningar och mat som äts är maten förvånansvärt frånvarande från den här matresefilmen. Det är inte heller i slutändan en särskilt rolig film. Den inledande kvarten var som sagt smårolig men sedan hade de tömt skämtbanken, resten var mest upprepningar på samma teman.

Jag förstår verkligen inte vad som är poängen med det här! Vem är filmen till för? Kanske är poängen bara att Steve Coogan och Rob Brydon ska få åka på semester och samtidigt få betalt för det. Frågan är bara varför jag ska titta på just de här männens semestervideor, när det säkerligen skulle blivit lika intressant och roligt om jag fått titta på semestervideor från vilken annan person som helst.

Betyg: ★☆☆☆☆

Annonser

Blue Valentine (2010)

Standard
Blue_Valentine_film

Dean och Cindy är ett par som en gång i tiden var förälskade, men som förhållandet nu har övergått i slentrian för. De grälar mycket och blir sedan sams igen, för minnet finns kvar om hur förhållandet en gång var.

I filmen klipps det fram och tillbaka mellan dessa bägge epoker; den första förälskelsen och de nuvarande grälen. Det här blir väldigt effektfullt, för lika mycket som man älskar Dean och Cindys i deras förhållandes första trevande små steg, hatar man dem för hur de tar varandra för givet och sårar varandra i förhållandets fria fall.

Det som gör nästan allt i en sådan här film är hur trovärdigt paret är och i det här fallet tror jag inte det kunde gått att få ett bättre par. Ryan Gosling och Michelle Williams har precis den kemin som behövs. Man ser gnistorna flyga mellan dem när romansen precis tar fart och man ser deras smärta över förhållandets senare problem.

Jag tror inte jag ska orda så mycket mer om den här filmen. Det här är en film att uppleva, att smärtas över, men även att älska.

Betyg: ★★★★☆

Det här är den andra filmen av Derek Cianfrance som jag ser och bägge har varit utomordentligt bra så det är med spänd förväntan jag väntar på vad han ska hitta på härnäst!