Interstellar (2014)

Standard
Interstellar_film_poster

En jord på väg mot undergång, ett nyupptäckt maskhål, ett rymdskepp med uppdraget att hitta en ny beboelig planet och en kvarlämnad dotter. Det är grundförutsättningarna för Christopher Nolans rymdfilm Interstellar. För många årets främsta emotsedda filmpremiär, men levde den upp till förväntningarna?

Till viss del skulle mitt svar vara. Det är en väldigt snygg film och jag är underhållen, men den bjuder inte på några nya koncept. Allt vi får se i Interstellar är sådant som vi sett tidigare i andra science fictionfilmer (om än kanske inte med samma påkostade effekter, men i alla fall.)

Den innehåller också en del störande moment som drar ned betyget; ”lustigkurrar” i form av robotar, kvinnliga vetenskapsmän som reduceras till en typiskt känslodrypande kvinna, väldigt klichéartade handlingsvändningar, o.s.v.
Sedan kan jag tycka att Nolans filmer alltid är lite känslokalla. Det tekniska är på topp men försöken att få mig engagerad på ett känslomässigt plan fallerar. Så är det också med Interstellar, jag har svårt att känna något för karaktärerna (undantaget är Jessica Chastain som briljerar i sin roll som den kvarlämnade dottern.)

Det är som sagt ingen dålig film, utan mer bara en lagom underhållande bioupplevelse som jag inte direkt känner någon lockelse att se igen.

Betyg: ★★★☆☆

En fysikers tillägg
För mig som fysiker var en stor del av lockelsen med filmen att det i förväg pratades mycket om att den teoretiska fysikern Kip Thorne bistod med idéer och den vetenskapliga konsultationen för filmen. Vad gjorde det här för filmen då? I stora drag har det fått till följd att de flesta koncepten i grunden har korrekta teorier, medan det för filmtittandets skull spelar mindre roll.
Som exempel kan nämnas en av de första planeterna de landar på som befinner sig i en snäv bana runt ett gigantiskt svart hål. Normalt sett, för ett statiskt svart hål, skulle det inte finnas en stabil bana så nära utan planeten skulle slitits sönder av gravitationskrafterna. Däremot så finns det stabila banor för roterande svarta hål, så i en snabb replik sägs det i filmen att det svarta hålet roterar. Det här är inget som bryr de flesta biotittare, eftersom de flesta inte har en intuitiv känsla för vad lösningarna till Einsteins ekvationer innebär, men det gör att filmen håller för alla som i efterhand diskuterar alla möjliga och omöjliga aspekter av filmen.

Så avslutningsvis, visst är det roligt att man bryr sig om att göra sin film så överensstämmande med verkligheten som möjligt fast för mig gör det nog till eller från för filmens faktiska underhållningsvärde.

Annonser

Take Shelter (2011)

Standard
Take_Shelter

Jag hade hört mycket om Take Shelter innan jag såg den, vilket gjorde att jag hade lite av en pepp på den. Det kan ju lätt vara en dålig grej, för man kan så lätt bli besviken om filmen går någon annan väg än den man tänkt. Men så var det verkligen inte här! Oj, så bra Take Shelter var!

Handlingen är en modern tappning av den klassiska Noa-berättelsen, fast åt det mer realistiska hållet. Michael Shannon spelar Curtis, en familjeman som börjar få apokalyptiska drömmar så han bestämmer sig för att bygga en stormkällare. Detta skapar slitningar med hans fru, hans arbetskamrater, och samhället i allmänhet.

Take Shelter är väldigt snyggt uppbyggd. Den har ett långsamt tempo som en del kanske tycker är tråkigt, men för mig är det bara underbart. Man blir inte skriven på näsan med någonting. Vi tittare får hela tiden undra tillsammans med Curtis, är han galen eller är jordens undergång på väg?

Slitningarna mellan Curtis och hans fru Samantha (Jessica Chastain) är också väldigt trovärdiga. Man förstår att han lider och man förstår att hon lider för att han lider. Filmen visar (kan jag tänka mig) hur det är att leva med någon som långsamt sjunker djupare ned i galenskapen (eller gör han?).

Take Shelter är en film som dröjer sig kvar hos en, den kommer upp i mina tankar gång efter gång, och då kan det inte bli annat än ett högt betyg!

Betyg: ★★★★☆