Mike and Dave need weeding dates (2016)

Standard

Mike_and_Dave_Need_Wedding_Dates

Det här är ingen smart eller djup film. Det är ingen film som kommer att analyseras och diskuteras i många år framöver. Nä, det här är filmvärldens variant av snabbmat. Snabbmat smakar rätt så gott, men är snabbt uppäten och är sedan borta ur tankarna. Precis så är det med Mike and Dave need weeding dates. Jag tittar på den, jag skrattar gott åt (många av) skämten, men har knappt ägnat den en tanke sedan dess.

Handlingen är vad den är för den här typen av film, mest bara en ursäkt för skämt. Som titeln säger så måste Mike och Dave skaffa sig dejter till ett bröllop. Då bröllopet är förlagt till Hawaii, och resan dit är betald, är det många som vill följa med. De som slutligen blir utvalda verkar vara drömtjejer, men visar sig vara värre partytjejer än de utgett sig för.

Jag skrattar som sagt gott åt skämten och jag gillar skådisarna så betyget följer på det, även om filmen nog är helt bortglömd om några veckor.

Betyg: ★★★★☆

Ghostbusters (2016)

Standard

Ghostbusters_2016_film_poster

Så var den så slutligen här. Denna kontroversiella film. Som upprörde så många redan när den bara var på ryktesstadiet. Som arméer av ”kränkta” människor kände sig tvingade att ge en etta i betyg på IMDB (innan den ens haft premiär), vilket i sin tur föranledde en motreaktion av folk som gav den en tia. Detta internetuppror hävdades inte ha något att göra med att den nya versionen Ghostbusters skulle ha fyra kvinnor i huvudrollerna, utan bara (BARA!!) bero på att man var less på remakes av klassiska filmer (konstigt nog har inte alla de drösvis andra remakes:en med manliga huvudrollsinnehavare fått samma kraftiga proteststormar, men det kanske bara är en slump. Vad vet jag.).

Nu är den alltså här. Och vad tycker jag då? Den är godkänd. Varken mer eller mindre. En del skämt går hem, medan andra inte gör det. Den ligger i nivå av Paul Feigs andra filmer skulle jag säga. Det som verkligen funkar är samspelet mellan Ghostbustarna, och i den här typen av filmen är det det absolut viktigaste. Det är bara tråkigt att filmen själv ska överskuggas av allt det töntiga förspelet.

Betyg: ★★★☆☆

Star Trek Beyond (2016)

Standard

Star_Trek_Beyond_poster

USS Enterprise, med sin besättning, är tre år in på sin fem år långa upptäcksfärd i yttre rymden när en nödsignal från en nebulosa fångar deras uppmärksamhet. Det visar sig snart att nödsignalen kanske inte är vad den verkar.

Wow, bara wow! När jag i min text om Legenden om Tarzan (2016) uttryckte min frustration över filmens för komplicerade story för en sån typ av äventyrsfilm, visste jag inte att jag så snabbt skulle få precis vad jag ville ha! Star Trek Beyond är modellen för en sommar-blockbuster i mina ögon. Den har bra aktion, ser snygg ut och en relativt simpel historia som ändå går att investera sig i.

Jämfört med de tidigare Star Trek filmerna i den här serien så separerar den sig mer från original-tidslinjen (vilket jag tycker är bra), men känns samtidigt som en fortsättning på dessa filmer. Skådespelarinsatserna är överlag bra, det är bara Simon Pegg och hans skotska brytning(som kommer och går) som jag stör mig på. Men det känns som ett team som efter tre år har blivit sammansvetsade och kan lita på varandra vad som än händer.

Från att ha varit likgiltig till mer Star Trek efter den förra filmen är jag exalterad igen. Det finns inte en bättre känsla vad gäller film!

Betyg: ★★★★☆

Legenden om Tarzan (2016)

Standard

The_Legend_of_Tarzan_poster

Skådespelarinsatserna är överlag bra i Legenden om Tarzan. Så. Då har jag det avklarat.

För förutom det är filmen till stor del en röra. Storyn är alldeles för komplicerad för vad en sån här typ av film behöver. Jag ska ärligt talat säga att jag inte skulle kunna återge exakt vad filmens ondingarnas plan är.
Filmens regi är medelmåttig som bäst. Jag hade hoppats att David Yates skulle kunna ta med sig samma finess som jag tyckte han hade i de senare Harry Potter-filmerna. Men där blev jag alltså besviken. Nu fick jag istället närbilder med vidvinkellins och så många 360 graderssvepningar att jag blev smått yr.
Det här är inte en återberättelse av originalberättelsen om Tarzan. Istället ska det här vara en fortsättning, som visar äventyr som Tarzan har efter han kommer till England. Det är ju OK om man vill göra så, men då förstår jag inte varför man känner sig tvingad att slänga in massa tillbakablickar för att ändå visa hur Tarzan blev Tarzan. Dessa tillbakablickar ger mig inget utan hackar bara upp nutidshistorien. De borde helt enkelt ha gjort sitt val. Antingen låta filmen behandla den ena historien eller den andra. Inte bägge som de försökte.

Inför premiären av Legenden om Tarzan handlade det mesta snacket om Alexander Skarsgårds kropp (se till exempel ”så får du Tarzan-kroppen” i Aftonbladet), och jag måste ändå säga att den hade han lyckats med.

Betyg: ★★☆☆☆

Kollektivet (2016)

Standard
The_CommuneErik får ärva ett gigantiskt hus. Istället för att behålla huset för sig själv, vilket skulle vara för dyrt, så bildar han och hans familj ett kollektiv tillsammans med en samling brokiga karaktärer.

Det är svårt att inte ha förutfattade meningar när man ska se en film av Thomas Vinterberg. I alla fall inte när man som jag av honom tidigare har sett Festen (1998) och Jakten (2012). Det är två filmer som fullkomligt dryper av ångest. När jag samtidigt får en känsla av ångest även av trailern till Kollektivet så förväntar jag mig så klart något liknande från den. Men så är den inte alls. Visst finns det en del scener som är lite jobbiga, men det finns samtidigt andra scener som lättar upp stämningen hela tiden.
Jag tror att jag hade förväntat mig en dansk variant av Lukas Moodyssons Tillsammans (även om jag villigt ska erkänna att det nog är åtminstone tio år sedan jag såg den), som jag minns som mycket mer ångestfylld.

Det finns mycket gott att säga om Kollektivet. Den är välspelad och välregisserad, men det är samtidigt inte en film som jag kommer att bära med mig i tankarna flera dagar som hans tidigare filmer.

Förutfattade meningar är vanskligt, för samtidigt som Kollektivet är en bra film, kan jag inte undgå att bli lite besviken på den.

Betyg: ★★★☆☆

Några från filmbloggskollektivet Filmspanarna har också skrivit om filmen.

Jojjenito har liknande tankar som jag, Fiffi är betydligt mer begeistrad, medan Sofia ligger någonstans mitt emellan (även om betyget blev samma som mitt).

The nice guys (2016)

Standard

The_Nice_Guys_poster

The nice guys är en typisk ”buddy cop”-film i venerna av Dödligt vapen, Bad boys, eller varför inte 21 jump street. Huvudpersonerna, spelade av Russel Crowe och Ryan Gosling, är visserligen inte poliser, men väl privatspanare. De blir anlitade för att hitta en försvunnen flicka, och ju längre sökandet pågår desto mer börjar de inse att de snubblat över en konspiration.

Jag har motstridiga känslor inför The nice guys. Å ena sidan är den ganska rolig (framför allt Ryan Gosling är lysande) och även snygg, men å andra sidan kan jag samtidigt inte förstå varför konspirationen ska ha med porrbranschen att göra. Filmen har ingenting att säga om själva den branschen, utan det känns snarast som att den utspelar sig där för att det ska finnas en anledning att det är nakna kvinnor lite här och där. Hur hade filmen blivit sämre om alla hade haft kläder på sig? Jag kanske låter väldigt präktig, men jag förstår verkligen inte poängen.

The nice guys är lätt tittning med många skratt som snabbt är förbi, men som lämnar en lite fadd eftersmak. Men det braiga lyckas ändå hålla uppe betyget till ett stabilt mitt-i-skalan-betyg.

Betyg: ★★★☆☆

John Wick (2014)

Standard

John_Wick_TeaserPoster

John Wick(Keanu Reeves) har gått i pension från sitt jobb som yrkesmördare för han har mött sitt livs kärlek. 5 år senare dör hon i cancer, och som ett sätt att hjälpa John i sorgeprocessen ger hon honom en hundvalp att älska istället. Det tycks hjälpa till viss del, men ganska snart gör sonen till en rysk gangsterboss inbrott för att stjäla Johns coola bil och dödar i processen hundvalpen. John börjar nu jobba sig uppåt i hierarkin för att utkräva hämnd.

Den handling jag beskrivit ovan(minus sista meningen) utspelar sig under filmens första femton minuter, varav den sista meningen är resten av filmen. Det är också det som filmen hyllats för, att det är ”non-stop action”. Jag tycker att det är underhållande till viss del, men det blir också ganska repetitivt att se John gå in i olika rum och snabbt som attan skjuta ihjäl alla skurkar. Det blir för lite variation.

Sen stör jag mig också på den självbild som jag upplever att filmen har. Det känns som att filmen tycker den själv är jättecool. Det blir lite av en våt tonårskillesdröm. John är en bad-ass, som som gör bad-ass grejer, mot folk som förtjänar det. Vilken tonårskille vill inte vara John Wick?

Huvudgangstern spelas av Michael Nyqvist och han både funkar och inte funkar. Jag tycker hans utseende funkar och han ser väldigt hotfull ut. Men, och det här är ett stort MEN, så fort han ska prata engelska och det kommer ut med svensk brytning så faller det pladask! Om han nu inte kan få till den vanliga ryska brytningen som vi oftast får från folk-som-inte-är-ryssar-men-som-spelar-ryssar-i-Hollywood, så förstår jag inte poängen med att han ska vara Ryss över huvud taget. Det blir extra förvirrande när hans son har den brytningen (ibland i alla fall).

Jag kan som sagt förstå att tonåringar gillar John Wick, men att så många kritiker är sålda på den är obegripligt. John Wick är acceptabelt tidsfördriv, men inte mer än så.

Betyg: ★★☆☆☆

Blondie (2012)

Standard

blondie

Syskon återvänder till sitt barndomshem för att fira en förälder som fyller jämt. Väl där börjar snart gamla oförätter och bråk bubbla upp till ytan, och den glada stämningen byts snart ut mot en mer konfliktfylld sådan.

Känns grundberättelsen i Blondie igen? Det är för att den återfinns i det så mycket bättre mästerverket Festen(1998). Med en så kapad grundhandling måste man komma med någonting nytt för att filmen ska lyfta. Det gör tyvärr inte Blondie.
Den puttrar på i stadigt tempo, och sen är den slut.

Det är svårt med sådana här medelfilmer. Det finns inte så mycket att säga om dem.
Blondie är en habil film, men den lyfter aldrig till mer än så. Det jag kommer ta med mig är fotot, som är väldigt snyggt, och Marie Göranzon, som verkligen sopar banan med de andra vad gäller skådespel.

Betyg: ★★★☆☆

Där världen kallas skog (1976)

Standard

Jag har haft ett långt uppehåll från att skriva här, på grund av att jag den här våren jobbat med min avhandling. Den är nu klar och presenterad, så från och med nu hoppas jag hinna skriva lite mer här!🙂

WordWorldForest

Det är en konst att kunna hålla sig kort. Speciellt genrerna Science Fiction och Fantasy lider av detta problemet. Författarna har svårt att släppa den värld som de skapat och breder ut sig för att få beskriva alla möjliga aspekter av dem. Därför blir jag alltid lite extra imponerad av författare som kan skapa en trovärdig värld, och dessutom säga något om vår värld (som den bästa Science Fiction:en ska göra) utan att skriva ett monster till bok. I det avseendet excellerar Ursula K. Le Guin. Hon har en förmåga att kunna skapa en värld och en huvudkonflikt med väldigt knappa medel.

Där världen kallas skog utspelar sig på planeten Athshe, som människan koloniserar i sin ständiga jakt på råvaror. I det här fallet är det trä som är eftertraktat, efter att jorden näst intill reducerats till en öken av människans skövlingar. Koloniseringen är till en början relativt smärtfri, då de människolika varelserna som bor på Athshe är pacifister. Snart börjar dock spänningar uppstå efter människans brutala behandling av urinvånarna, och fredens tid är snart till ända.

Där världen kallas skog är knappa 200 sidor lång, men hinner både etablera sin värld och väcka ett antal intressanta frågeställningar. Det är det jag tycker är så imponerande.
Ett viktigt tema i boken är språkets betydelse, och hur det påverkar och reflekterar våra tankar. Det märks redan i bokens titel (ännu tydligare på originaltiteln: The word for world is forest). Vi människor kallar vår värld för jord och värderar också jord och mark högt, medan de på Athshe kallar världen för skog. Att det blir en katalyst till förändring att människor kommer och hugger ned skogen är då inte så konstigt.

Jag gillar också upplägget på boken. Den är uppdelad i kapitel där vi får följa dels en kolonisatör som ser urinvånarna som barbarer och dels en antropolog som är mer positiv till dem och vill lära sig om dem, men man får också följa en av urinvånarna. På det sättet får man ta del av alla möjliga synvinklar, och får bättre förståelse för hur de tänker. Även här spelar språket en roll, eftersom Le Guins sätt att skriva ändras lite beroende på vilken person vi följer.

Det är svårt att inte se likheter med filmer som Avatar eller Pocahontas, men där båda dessa är väldigt grovhuggna och svartvita, så är Där världen kallas skog mer nyanserad. Sen är det väldigt befriande att den vita mannen inte kommer som en befriare och hjälte som så ofta är fallet i denna typen av berättelser.

Där världen kallas skog är en relativt snabbläst bok, men som trots det levererar många intressanta frågeställningar både om språk och om hur vi människor ofta är blinda för andra kulturer.

Betyg: ★★★★☆

Studie i brott (1958)

Standard

I en kritikernas omröstning 2012 hamnade Studie i brott i toppen över historiens bästa filmer, så det är svårt att inte ha högt ställda förväntningar (speciellt när jag gillade Fönstret åt gården så mycket) inför en sådan film. Nu efter att ha sett måste jag ställa mig lite frågande till vad som egentligen kritikerna tycker är filmens storhet. Visst att den är snygg och att svindeleffekterna är effektiva, men bästa filmen någonsin? Knappast.

Dessutom skiftar filmen riktning rejält halvvägs in, vilket för mig medför att all spänning som byggts upp pyser ut. Detta gör, såklart, att under andra halvan av filmen dalar mitt intresse sakta men säkert.

I slutändan är det ändå en helt OK film, men den kunde varit så mycket mer om den bara hållit nivån från första halvan!

Betyg: ★★★☆☆