Mike and Dave need weeding dates (2016)

Det här är ingen smart eller djup film. Det är ingen film som kommer att analyseras och diskuteras i många år framöver. Nä, det här är filmvärldens variant av snabbmat. Snabbmat smakar rätt så gott, men är snabbt uppäten och är sedan borta ur tankarna. Precis så är det med Mike and Dave need weeding dates. Jag tittar på den, jag skrattar gott åt (många av) skämten, men har knappt ägnat den en tanke sedan dess.

Handlingen är vad den är för den här typen av film, mest bara en ursäkt för skämt. Som titeln säger så måste Mike och Dave skaffa sig dejter till ett bröllop. Då bröllopet är förlagt till Hawaii, och resan dit är betald, är det många som vill följa med. De som slutligen blir utvalda verkar vara drömtjejer, men visar sig vara värre partytjejer än de utgett sig för.

Jag skrattar som sagt gott åt skämten och jag gillar skådisarna så betyget följer på det, även om filmen nog är helt bortglömd om några veckor.

Betyg: ★★★★☆

Star Trek Beyond (2016)

USS Enterprise, med sin besättning, är tre år in på sin fem år långa upptäcksfärd i yttre rymden när en nödsignal från en nebulosa fångar deras uppmärksamhet. Det visar sig snart att nödsignalen kanske inte är vad den verkar.

Wow, bara wow! När jag i min text om Legenden om Tarzan (2016) uttryckte min frustration över filmens för komplicerade story för en sån typ av äventyrsfilm, visste jag inte att jag så snabbt skulle få precis vad jag ville ha! Star Trek Beyond är modellen för en sommar-blockbuster i mina ögon. Den har bra aktion, ser snygg ut och en relativt simpel historia som ändå går att investera sig i.

Jämfört med de tidigare Star Trek filmerna i den här serien så separerar den sig mer från original-tidslinjen (vilket jag tycker är bra), men känns samtidigt som en fortsättning på dessa filmer. Skådespelarinsatserna är överlag bra, det är bara Simon Pegg och hans skotska brytning(som kommer och går) som jag stör mig på. Men det känns som ett team som efter tre år har blivit sammansvetsade och kan lita på varandra vad som än händer.

Från att ha varit likgiltig till mer Star Trek efter den förra filmen är jag exalterad igen. Det finns inte en bättre känsla vad gäller film!

Betyg: ★★★★☆

Kollektivet (2016)

Erik får ärva ett gigantiskt hus. Istället för att behålla huset för sig själv, vilket skulle vara för dyrt, så bildar han och hans familj ett kollektiv tillsammans med en samling brokiga karaktärer.

Det är svårt att inte ha förutfattade meningar när man ska se en film av Thomas Vinterberg. I alla fall inte när man som jag av honom tidigare har sett Festen (1998) och Jakten (2012). Det är två filmer som fullkomligt dryper av ångest. När jag samtidigt får en känsla av ångest även av trailern till Kollektivet så förväntar jag mig så klart något liknande från den. Men så är den inte alls. Visst finns det en del scener som är lite jobbiga, men det finns samtidigt andra scener som lättar upp stämningen hela tiden.
Jag tror att jag hade förväntat mig en dansk variant av Lukas Moodyssons Tillsammans (även om jag villigt ska erkänna att det nog är åtminstone tio år sedan jag såg den), som jag minns som mycket mer ångestfylld.

Det finns mycket gott att säga om Kollektivet. Den är välspelad och välregisserad, men det är samtidigt inte en film som jag kommer att bära med mig i tankarna flera dagar som hans tidigare filmer.

Förutfattade meningar är vanskligt, för samtidigt som Kollektivet är en bra film, kan jag inte undgå att bli lite besviken på den.

Betyg: ★★★☆☆

Några från filmbloggskollektivet Filmspanarna har också skrivit om filmen.

Jojjenito har liknande tankar som jag, Fiffi är betydligt mer begeistrad, medan Sofia ligger någonstans mitt emellan (även om betyget blev samma som mitt).

Där världen kallas skog (1976)

Jag har haft ett långt uppehåll från att skriva här, på grund av att jag den här våren jobbat med min avhandling. Den är nu klar och presenterad, så från och med nu hoppas jag hinna skriva lite mer här! 🙂

Det är en konst att kunna hålla sig kort. Speciellt genrerna Science Fiction och Fantasy lider av detta problemet. Författarna har svårt att släppa den värld som de skapat och breder ut sig för att få beskriva alla möjliga aspekter av dem. Därför blir jag alltid lite extra imponerad av författare som kan skapa en trovärdig värld, och dessutom säga något om vår värld (som den bästa Science Fiction:en ska göra) utan att skriva ett monster till bok. I det avseendet excellerar Ursula K. Le Guin. Hon har en förmåga att kunna skapa en värld och en huvudkonflikt med väldigt knappa medel.

Där världen kallas skog utspelar sig på planeten Athshe, som människan koloniserar i sin ständiga jakt på råvaror. I det här fallet är det trä som är eftertraktat, efter att jorden näst intill reducerats till en öken av människans skövlingar. Koloniseringen är till en början relativt smärtfri, då de människolika varelserna som bor på Athshe är pacifister. Snart börjar dock spänningar uppstå efter människans brutala behandling av urinvånarna, och fredens tid är snart till ända.

Där världen kallas skog är knappa 200 sidor lång, men hinner både etablera sin värld och väcka ett antal intressanta frågeställningar. Det är det jag tycker är så imponerande.
Ett viktigt tema i boken är språkets betydelse, och hur det påverkar och reflekterar våra tankar. Det märks redan i bokens titel (ännu tydligare på originaltiteln: The word for world is forest). Vi människor kallar vår värld för jord och värderar också jord och mark högt, medan de på Athshe kallar världen för skog. Att det blir en katalyst till förändring att människor kommer och hugger ned skogen är då inte så konstigt.

Jag gillar också upplägget på boken. Den är uppdelad i kapitel där vi får följa dels en kolonisatör som ser urinvånarna som barbarer och dels en antropolog som är mer positiv till dem och vill lära sig om dem, men man får också följa en av urinvånarna. På det sättet får man ta del av alla möjliga synvinklar, och får bättre förståelse för hur de tänker. Även här spelar språket en roll, eftersom Le Guins sätt att skriva ändras lite beroende på vilken person vi följer.

Det är svårt att inte se likheter med filmer som Avatar eller Pocahontas, men där båda dessa är väldigt grovhuggna och svartvita, så är Där världen kallas skog mer nyanserad. Sen är det väldigt befriande att den vita mannen inte kommer som en befriare och hjälte som så ofta är fallet i denna typen av berättelser.

Där världen kallas skog är en relativt snabbläst bok, men som trots det levererar många intressanta frågeställningar både om språk och om hur vi människor ofta är blinda för andra kulturer.

Betyg: ★★★★☆

Fönstret åt gården (1958)

Jeff (James Stewart) är fast i sin lägenhet med helgipsat ben efter en olycka. Det har han varit i sex veckor och kommer vara det i en till. Han är minst sagt uttråkad, och det enda han har som underhållning är att titta ut genom fönstret som vätter mot bakgården och iaktta sina grannar i deras dagliga göromål. En dag ser han en av grannarna uppföra sig underligt och han börjar misstänka att allt inte står rätt till…

Jag har aldrig sett en film regisserad av Alfred Hitchcock förut, men han har ju ryktet om sig att vara ”The Master of Suspense”, så det är lite svårt att inte gå in med förutfattade meningar i en sådan här titt. Men jösses, vad Fönstret åt gården levererade! Trots sitt begränsade spelbräde (en lägenhet och en bakgård) lyckas Hitchcock hålla min uppmärksamhet rätt igenom filmen. Det blir för mig aldrig tråkigt utan de små glimtarna man får från grannlägenheterna är tillräckliga för att ens fantasi ska kunna fylla i resten i alla händelser. Väldigt likt som det är i verkligheten när man oskyldigt sneglar in i andra lägenheter och ser de liv som levs där.

Både James Stewart som Jeff och Grace Kelly som hans käresta Lisa funkar väldigt bra i sina roller, speciellt mycket gillar jag Grace Kelly som gör en väldigt sympatisk flickvän.

Jag tycker också att det är en film som är väldigt snyggt filmat, alla de svepande kameraåkningar som visar upp de övriga lägenheterna är alldeles fantastiska!

Med så här gamla filmer får man så klart vara beredd på en del förlegade koncept, såsom en unken kvinnosyn, men det var inte allt för illa i Fönstret åt gården.

Det här var alltså min första Hitchcock-film, men det kommer säkerligen inte bli den sista!

Betyg: ★★★★☆

Insidan ut (2015)

Riley är en flicka som bor i Minnesota och trivs med sitt liv. Hon har sina vänner och sin hockey. Vad mer kan man begära? Men så en dag bestämmer sig hennes föräldrar för att de ska flytta till San Fransisco. Ny stad, ny skola, och nya vänner. Rileys känslor är i kaos, och hon blir deprimerad.

Det är en intressant premiss till en barnfilm, och ett perspektiv man inte får se så ofta. Det hade räckt för mig, jag skulle gärna se en tecknad film som behandlar ett seriöst ämne utan att känna sig tvungen att skämta hela tiden. Men nu är det här en Pixarfilm, så nu tillkommer en till dimension till filmen. I Rileys huvud (och i alla andras också) bor manifestationer av hennes fem grundkänslor, Glädje, Vemod, Ilska, Rädsla, och Avsky. Det är de som styr över Rileys känslor genom att trycka på knappar på en kontrollpanel. Det är här inne, i Rileys huvud, som huvudintrigen i filmen tar plats. Glädje och Vemod tappar nämligen bort sig i Rileys undermedvetna och det är upp till de andra tre grundkänslorna att ta hand om Rileys känslor medan Glädje och Vemod kämpar för att ta sig tillbaka till kontrollrummet.

Insidan ut är en rolig film och jag skrattade gott ett flertal gånger i biomörkret, men jag kan inte komma ifrån att känna att Pixar har gjort det väl lätt för sig. Om de nu vill göra en film om en tjej som är ledsen och deppig, varför inte hålla sig till det? Varför tvunget införa mekanismen med manifestationerna av hennes känslor och kontrollpanelen? Det är verkligen att göra det lätt för sig att förklara någons depression med att små figurer har klantat sig i hennes huvud och gått vilse.

Sen kändes det också som att de som skrivit filmen haft en brainstorming-session och kommit på massa lustiga små liknelser om hur hjärnan fungerar, men att de inte haft hjärta att sen sålla i idélådan utan tagit med allt.

Men allt som allt är Insidan ut ändå en underhållande film som både vuxna och barn kommer gilla. Den visning jag gick på var sent på kvällen och den var proppfull med gapflabbande vuxisar, så i den målgruppen verkar den gå hem i alla fall.

Betyg: ★★★☆☆

Whiplash (2014)

I bland kan man veta redan i förväg att man kommer att tycka om en film. Känslan är bara rätt, helt enkelt. Det kan bero på flera saker, men i Whiplash fall berodde det i mångt och mycket på den fantastiska trailern som sålde in filmen så extremt bra. Utan att egentligen berätta något om filmen visste jag allt jag behövde veta. Den försatte mig i precis rätt känsla. Att jag dessutom gillar jazz och sportfilmer gör bara att min känsla inför filmen växer.

Men om nu allt talar för att jag kommer gilla filmen, hur kommer det sig då att det dröjt sex månader med att jag ser den? Det är en bra fråga utan något bra svar. Ibland blir det så bara. Men nu har jag alltså sett filmen och (hör och häpna!) jag älskade den!

Både Miles Teller som den aspirerande jazztrummisen och J.K. Simmons som hans, snudd på sadistiske, musiklärare briljerar. Från början till det bitterljuva slutet är det en kamp mellan de två. Eleven kämpar efter sin lärares uppskattning, medan läraren inte skyr några som helst medel för att få vara den som fostrar fram nästa jazzmästare.

Filmen är också väldigt snygg, och det känns verkligen som att man är närvarande i alla scener. Framförallt den sista scenen är otroligt intensiv och klippt på ett sådant sätt att man hamnar i rytm med spelandet (lite av vad jag menar med det går att se i slutet på trailern som jag länkade till ovan).

Det enda som egentligen hindrar det från att slå över till det högsta betyget är att jag tycker att J.K. Simmons ibland känns lite överdriven. Allt som oftast är han på rätt sida om gränsen men han har ett par övertramp. Men förutom det är Whiplash en jättebra film, som jag skulle rekommendera till alla som gillar en bra underdog-historia.

Betyg: ★★★★☆

Ex Machina (2015)

Caleb (Domhnall Gleeson) vinner en veckas semester i sin chefs lyxhus som ligger avskiljt mitt i ett naturreservat. Väl där visar det sig att hans chef Nathan (Oscar Isaac) inte enbart har semesterplaner för Caleb, utan vill också att han ska utföra ett Turingtest på roboten Ava (Alicia Vikander) som han uppfunnit.

Det tar mindre än tio minuter av filmen innan Caleb är framme i huset, och sedan utspelar sig resten av filmen i det. Det gör att mer fokus kan läggas på interaktionerna mellan karaktärerna. Då det är så få karaktärer med (totalt fyra olika i huset) krävs det att skådespelarna känns trovärdiga i sina roller och så är det verkligen här. Jag gillar speciellt Oscar Isaac i sin roll som den excentriske, superintelligente chefen men varken Alicia Vikander eller Domhnall Gleeson ligger speciellt långt efter.

Det är uppfriskande med en science fictionfilm där vetenskapspratet inte känns specialskrivet för biopubliken, utan när Caleb och hans chef diskuterar experimentet så känns det verkligen som att två datorprogrammerare skulle kunna prata så med varandra. Det är annars något som lätt tar mig ur filmupplevelsen (Se Maskhålsscenen i Interstellar.), men så var det inte i Ex Machina.

Det är en ständig obehaglig känsla i luften genom hela filmen. Vad vill Nathan egentligen? Vad vet han som inte vi vet? Och vad vill Ava? På väg mot svaren på dessa frågor bjuds vi på ett antal överraskningar.

Att ta ett tema som lätt skulle kunna kännas gammalt och skaka liv i det är inte en lätt uppgift, men Alex Garland har gjort det med bravur!

Betyg: ★★★★☆

The Jinx (2015)

The Jinx är en dokumentärserie om Robert Durst och de mordfall som hänt i hans närhet. Är det bara en olycklig slump, eller har han något med dem att göra?

The Jinx berättas på ett intressant sätt; det blandas gamla nyhetsinslag, polisfilmer från förhör, nya intervjuer och återskapade scener. Det gör att man hela tiden sitter som på nålar och inte vet vad som väntar. Att det dessutom bara rör sig om en miniserie om sex avsnitt gör att tempot hålls uppe ända fram till slutet. Slutet för övrigt. Slutet var ett av de mer chockerande jag sett på senare tid. Speciellt eftersom det rör sig om en dokumentärserie.

Jag tror att det kan ha varit till fördel att jag inte hade någon koll på historien i förväg, då blev överraskningarna desto fler. Hade jag varit mer insatt (såsom jag säkert varit om jag bott i USA, då Robert Durst förehavanden varit förstasidesnyheter) hade inte alla turer i affären varit lika chockerande.

Så något mer ska jag inte skriva. The Jinx är serie som är bäst att se utan för mycket vetskap om historien. Bara se den.

Betyg: ★★★★☆

Sången som används i introt var väldigt stämningsfull och satte sig på hjärnan direkt. Låten var Fresh Blood av Eels. Den finns på Spotify.

Fanny och Alexander (1982)

Det är julafton 1907 och släkt och tjänstefolk samlas i välstående familjen Ekdahls paradvåning i Uppsala. Fanny och Alexander lever väldigt privilegierade liv utan några särskilda bekymmer. Men plötsligt dör deras far i en hjärtinfarkt och snart har deras mor gift om sig med den stränge och asketiske biskopen. Med ens har deras liv kastats om ända och de finner sig i en allt mer ansträngd situation.

Ingmar Bergman är en vit fläck på min filmkarta, men efter att ha knäckt min första Bergmankaramell kan jag inte förstå varför. För vilken film det här var! Det är snyggt, det är ett vasst manus och skådespelarinsatserna är fantastiska!

Jag gillar kontrasterna mellan det sprudlande konstnärshemmet och det karga biskopshuset, det får effekten att bli så mycket större. Man känner så mycket mer för Fanny, Alexander och deras mor på det viset.

När det pratas om Ingmar Berman pratas det alltid om ångest, och att hans filmer ska vara så svarta. Men jag vet inte om jag tycker det syns så mycket i Fanny och Alexander, det bara glimtar till lite grann i vissa scener. Exempelvis i scenen där mor skriker ut sin sorg över den döde faderns likbädd, och det blir samma här att det är kontrasterna som höjer effekten. Eftersom det bara plötsligt blixtrar till med nattsvart ångest i en scen, här och där, blir det så mycket effektivare.

Sen vet jag inte om det bara är jag, men jag tyckte att scenerna där Alexander vandrandes runt i tystnaden i huset träffar på spöket efter sin far kändes väldigt mycket som The Shining. Det är inte en klagan utan bara en observation. 🙂

Men finns det då inget att klaga på i filmen? Jo, det finns en del småsaker. Dels är det konstigt att en film som heter Fanny och Alexander knappt handlar nåt om Fanny eller Alexander, framförallt Fanny är extremt underanvänd. Det hade varit vettigare om filmen hetat Ekdahls. Och dels kändes filmen bitvis lite snabbklippt. Vissa av karaktärsutvecklingarna hade tjänat på lite mer tid (det känns sjukt att säga det om en tretimmarsfilm, men så var det).
All denna klagan kanske är sådant som försvinner om man tittar på den version som är den som Ingmar Bergman tänkt den, alltså den på fem (!) timmar. Så nästa gång jag ser på Fanny och Alexander kommer jag nog ta mig an den långa versionen (om jag nu någon gång känner att jag har så mycket tid över 😉 )

Även om jag inte kan förstå varför jag väntat så länge med att ta mig an Bergman så känns det just nu ganska gött, faktiskt, speciellt efter en sådan här bra film. För nu har jag ju en, i princip, orörd karamellpåse att välja godsaker ifrån!

Betyg: ★★★★☆

Jag hade chansen att få se Fanny och Alexander på bio tack vare en fin tradition av Hagabion i Göteborg att varje år visa bioversionen av Fanny och Alexander (med inkluderad glögg- och pepparkakspaus!) på trettondagen. Ibland lönar det sig att leta sig utanför monopolet. Över huvud taget tycker jag om att det kan finnas möjlighet att få se äldre filmer på bio, det finns ju trots allt ett stort antal filmer man ångrar att man aldrig såg på bio (och ännu fler man är för ung för att ens ha haft en chans att få se).