Legenden om Tarzan (2016)

Skådespelarinsatserna är överlag bra i Legenden om Tarzan. Så. Då har jag det avklarat.

För förutom det är filmen till stor del en röra. Storyn är alldeles för komplicerad för vad en sån här typ av film behöver. Jag ska ärligt talat säga att jag inte skulle kunna återge exakt vad filmens ondingarnas plan är.
Filmens regi är medelmåttig som bäst. Jag hade hoppats att David Yates skulle kunna ta med sig samma finess som jag tyckte han hade i de senare Harry Potter-filmerna. Men där blev jag alltså besviken. Nu fick jag istället närbilder med vidvinkellins och så många 360 graderssvepningar att jag blev smått yr.
Det här är inte en återberättelse av originalberättelsen om Tarzan. Istället ska det här vara en fortsättning, som visar äventyr som Tarzan har efter han kommer till England. Det är ju OK om man vill göra så, men då förstår jag inte varför man känner sig tvingad att slänga in massa tillbakablickar för att ändå visa hur Tarzan blev Tarzan. Dessa tillbakablickar ger mig inget utan hackar bara upp nutidshistorien. De borde helt enkelt ha gjort sitt val. Antingen låta filmen behandla den ena historien eller den andra. Inte bägge som de försökte.

Inför premiären av Legenden om Tarzan handlade det mesta snacket om Alexander Skarsgårds kropp (se till exempel ”så får du Tarzan-kroppen” i Aftonbladet), och jag måste ändå säga att den hade han lyckats med.

Betyg: ★★☆☆☆

Spectre (2015)

Det är lika bra att säga det direkt, James Bond är inte riktigt min grej. Jag såg aldrig på filmerna när jag var liten (jag har vaga minnen av att ha sett Världen räcker inte till (1999), men förutom det så inget), och har ärligt talat alltid tyckt att James Bond som koncept är lite fånigt. Gentlemannaspionen i kostym och med häftiga tekniska prylar som alltid får den snygga tjejen och inte tänker efter två gånger innan han lämnar henne i sängen nästa morgon. Så gammeldags, i brist på annat ord. Men i och med Daniel Craigs intåg som James Bond i Casino Royale (2006) injicerades serien med i alla fall lite vitalitet. Manschauvinismen fanns kvar, men Daniel Craig var i alla fall ”ruffare” än min bild av en stereotyp gentlemannaspion. Det resulterade i en underhållande film (vill jag minnas. Jag har inte sett den sen den gången på bio.) Den följdes sedan av Quantum of Solace (2008) och Skyfall (2012) och nu är det så dags för den avslutande (?) delen i denna tetralogi i och med Spectre. Hur klarar sig då Spectre?

Det är lite upp och ned skulle man kunna säga.

Det finns underhållande scener i Spectre, men de lyckas inte knyta ihop dem på ett tillfredsställande sätt. Många gånger kan jag inte förstå karaktärernas motivation för att göra saker, utan det blir bara nåt de gör för att ta sig till nästa scen.

Spectre har som ambition att försöka knyta ihop Craigs alla filmer till en sammanhängande historia, vilket för mig känns lite krystat. Kanske beror det på att jag inte har de andra filmerna i färskt minne (och har inte ens sett Quantum of Solace…) men det känns inte som att det är en tanke de haft från början, utan att det är en idé från skrivandet av Spectre.

Och nästan det värsta, de slösar bort Christoph Waltz på en dåligt skriven skurk. Waltz styrka är långsamma scener med tryckt stämning (ta t.ex. öppningsscenen i Inglourious Basterds), men i Spectre får han bara vara med i ett fåtal scener och de är inte alls till Waltz styrka. Speciellt när de följer på Javier Bardems Raoul Silva i Skyfall som var en en lysande skurk.

Jag tror att man gillar Spectre om man gillar Bond, men jag skulle hellre rekommendera att lägga 2h30min på någonting bättre.

Betyg: ★★☆☆☆

Och visst var Bondlåten ‘Writing’s on the Wall’ av Sam Mendes hemsk? Inte alls det pampiga, orkestrala som jag förväntar mig av en Bondlåt.