Skådespelarinsatserna är överlag bra i Legenden om Tarzan. Så. Då har jag det avklarat.
För förutom det är filmen till stor del en röra. Storyn är alldeles för komplicerad för vad en sån här typ av film behöver. Jag ska ärligt talat säga att jag inte skulle kunna återge exakt vad filmens ondingarnas plan är.
Filmens regi är medelmåttig som bäst. Jag hade hoppats att David Yates skulle kunna ta med sig samma finess som jag tyckte han hade i de senare Harry Potter-filmerna. Men där blev jag alltså besviken. Nu fick jag istället närbilder med vidvinkellins och så många 360 graderssvepningar att jag blev smått yr.
Det här är inte en återberättelse av originalberättelsen om Tarzan. Istället ska det här vara en fortsättning, som visar äventyr som Tarzan har efter han kommer till England. Det är ju OK om man vill göra så, men då förstår jag inte varför man känner sig tvingad att slänga in massa tillbakablickar för att ändå visa hur Tarzan blev Tarzan. Dessa tillbakablickar ger mig inget utan hackar bara upp nutidshistorien. De borde helt enkelt ha gjort sitt val. Antingen låta filmen behandla den ena historien eller den andra. Inte bägge som de försökte.
Inför premiären av Legenden om Tarzan handlade det mesta snacket om Alexander Skarsgårds kropp (se till exempel ”så får du Tarzan-kroppen” i Aftonbladet), och jag måste ändå säga att den hade han lyckats med.
Betyg: ★★☆☆☆
Danny the Street 